Untitled Document

Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Bildförbudet.

Det här budet är svårt att begripa sig på tycker jag. Jag förstår att jag inte skall tillbe andra gudar. Det gör jag inte heller. Eller gör jag det Gud?
Det är många saker jag tänker på när jag läser det här budet. Kan jag få gå igenom det bit för bit så jag inte går vilse i mina egna känslor och ord Gud? OK.
Så här står det.
"Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dom; ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud"

Gud, Du vet att jag älskar Dig. Men Du måste göra det här begripligt för mig. Det här budet skrämmer mig.
1. Jag har en känsla av att vi människor förgudligar saker och ting hela tiden. Du vet; pengar, makt, saker och människor. Maktbegär är nog den värsta avguden. Den tvingar de andra tre att underkasta sig makten. Och Du har nog också sett vad maktgalna människor kan ställa till med Gud. Är vi alla sådana om vi får en möjlighet till det? Och om vi är sådana, blev vi då sådana genom fallet? Är makt, pengar, saker och dyrkan av andra människor helt enkelt guldkalvar?

2. Bildförbudet; att inte göra sig ett beläte och tillbe det kan jag förstå. Och betoningen för mig är tillbe här. För inte tror jag att Du skulle ha något emot konstnärligt skapande Gud. Du gav ju människan en lust till att skapa. Men vart går gränsen mellan att älska dessa ”bilder” och att göra guldkalvar av dom? Jag vill gärna veta det Gud. För jag tycker ju om att skapa med mina händer. Och jag älskar verkligen mina händers verk. Men inte på ett sådant sätt som jag älskar Dig Gud. Är det tillåtet då? Eller har jag skapat mig en flock med guldkalvar?

3. Ja, då kommer vi till det som jag knappt törs nämna för Dig. Jag vet att Du vet att jag tänker på det här. Men när jag nu tar upp det här med Dig, så är det som om orden far ut i all världsrymd och blir självlysande. Dom blir omöjliga att gömma undan. Men jag måste fråga.
Gud, det står att Du ”är en nitälskande Gud som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led”. Nitälskan kan översättas ”brinnande svartsjuka”.
Vad betyder det här Gud? Jag blir rädd. För om jag skall bära mina fäders missgärning så blir det ju inte mycket till fritt val över för mig. Räcker det inte med att jag bär min egen missgärning och får sona för den? Jag vet ju åtminstone vad jag gjort. De andras bördor vill jag helst inte ta ansvar för Gud.
Det här budet går ju bakåt till ”fäderna” och framåt till allas våra barn. Är det, det sociala arvet Du beskriver här. I så fall Gud, mildra det här är Du snäll. Se på världens barn. Se på världens gamla. Se på världens unga. Se på världens alla kvinnor och män som står mitt i livet.
Låt inte Din svartsjuka brinna så våldsamt Gud. Hjälp oss alla i stället.

Det är möjligt att jag återvänder hit. Men just nu vågar jag inte vara mer frank än vad jag varit.

May the LORD bless you, and keep thee;
May the LORD make his face shine to upon you, and be gracious to you;
May the LORD turn his countenance to you and grant you peace.
Numbers 6:24-26: