oljemålning: Sofia

Minneslunden

Jag var inte fysiskt närvarande på min mammas begravning. Jag stod ensam den där mörka, iskalla och grådisiga novemberdagen i en minneslund. Från minneslunden, många mil ifrån min mamma, följde jag med begravningen via en mobiltelefon. Det var så ensamt och tungt.
Eftersom jag inte hade något som störde mer än sorgen for mina tankar till natten då hon dog. Det var märkligt. Min mor kom den natten och väckte mig. Jag visste i det ögonblicket att min mamma hade avlidit.

Jag förlorade inte min mamma när hon dog. På något sätt hade jag förlorat henne bit för bit redan när hon levde. Men som av en himmelens omtanke hann vi prata med varandra innan döden skiljde oss åt. Vi hann säga det som knöt samman det mellan oss som brutits mellan oss; att vi älskade varandra.
Jag satt vid hennes sjuksäng på sjukhuset. Hon sov mest. Jag höll hennes lilla magra hand. Hon såg ut som en fågelunge där hon låg. När besökstiden var över gick jag mot dörren. Jag fick en stark ingivelse av att gå tillbaka till henne. Jag gjorde det. Min mamma tyckte inte om att man pussade henne på munnen. Nu böjde jag mig ned och kysste hennes bleka mun. Sen bara för ett ögonblick såg vi djupt in i varandras ögon. Det var som om vi visste att vi inte skulle ses mera; här på jorden i alla fall.
Nu mitt i alla högtider tänker jag på min mor. Och jag saknar henne mera nu, än jag gjorde då hon just hade lämnat jordelivet. Jag saknar henne så! Om det vore möjligt så skulle jag be Dig Gud. Ge mig tillbaka min mamma.

Gud! Vad är det som händer när vi dör? Du tog väl hand om min mamma?

Brevet till min mamma
(lästes på hennes begravning)

Jag borde vara så ledsen och det är jag väl också. Men mest är jag tacksam. Någon vecka innan du reste till himlen, var det en röst inom mig som gång på gång talade till mig. Den sade: "Nu ringer dom snart och säger att mamma är död, och att jag inte kommer åka på din begravning"
Jag gick till min vän Lena och frågade henne vad det kunde betyda. Lena sa att jag skulle sluta tänka så. Men jag visste på något vis att det skulle bli så. (Sa jag mamma att Lena hälsar till dig. Hon tror att du har träffat hennes lilla pojk som också nyss har flyttat till himlen)

Jag är så tacksam för denna röst som talade till mig. Det gjorde att jag ringde dig. Vi pratade minst ett par timmar med varandra och fick göra upp med alla trätor. Du sa att du älskade mig och jag fick älska dig tillbaka.

Av någon anledning fick jag inte veta att du åkt in på sjukhuset förrän på måndagen. Därför är jag också tacksam för att jag hann träffa dig innan du reste till himlen. Den stunden var den dyrbaraste stund vi någonsin haft mamma. Du bad mig tala med Gud om att du skulle få leva. Och jag nästan lovade dig att du skulle få leva. Inte skulle Gud ta hem dig ännu sa jag. Men Gud hade bestämt att ditt arbete på jorden var över. Han ville att du skulle få komma hem.

Natten du dog, kom du till mig och sa, "allt är bra nu" Sen var du borta. Allt kändes så märkvärdigt och heligt. Jag gick upp och satte mig i stolen och väntade på att dom skulle ringa från sjukhuset.
Jag visste att du ville ha din jordiska vila i en minneslund. Därför står jag just nu då man läser över dig i minneslunden i min stad. Jag har köpt en vacker uppsättning blommor. Mycket grönt med tre röda rosor för kärlekens skull; och två vita rosor. En för dig och en för mig.
Jag hoppas dom spelar visan jag önskade till din begravning.
"Av längtan" med Cajsa Stina. Jag visste att du tyckte om den. Och vad bra den stämmer in på oss två.
Ja, Jag säger väl adjö nu mamma. Du vet vem som hälsar mer. Och du jag älskar dig och vet att vi kommer träffas igen.
Din dotter

kadd... för min mor.

Gud, full av barmhärtighet, som tronar på höjden, skänk en fullkomlig vila under din barmhärtighets vingar i rymden hos de heliga och rena, som glänsa liksom firmamentet åt min mors själ, som har gått till sin värld. Må den Barmhärtige för evigt upptaga henne under sina vingars skydd och låta hennes själ ingå i livets förbund; i paradiset må hon finna sin vila; Herren må bliva hennes andel och må hon vila på sitt läger i frid. Amen