Herren min herde

Oilpainting: Sofia

Du Är, Du Gud.

Det finns ett ordspråk som säger att man aldrig stiger ned i samma flod 2 gånger.
Så känns det ibland när jag går ut också. Att jag inte kliver ut i samma landskap som gången tidigare. Årstiderna växlar men jag tycker dagarna växlar också. Som nu när det är vinter och snön ligger vit och lysande.
Varje gång jag går ut så är det något som är annorlunda från gången innan. Om det så bara gäller några fotspår i allt det vita, snön på grenarna eller en snödriva som blivit större eller mindre. Ja, allt känns så speciellt emellanåt.
Du Är verkligen Gud Du Gud. Du Gud som har lagt ned en sån varierande konstskatt i själva dagen och stunden.
Över allt detta vakar Du. Du Gud som har så många namn att dom säkerligen inte går att räkna. Vi människor känner nog bara till några stycken av dom.
Men jag tänkte inte tala om Dina namn den här gången. Jag vill bara skriva ett beundrarbrev till Dig.
Jag får en sådan oemotståndlig lust att göra det ibland. Och Du och jag Gud är ju hej och du med varandra nu. Du känns så mycket närmare mig nu än någon gång i hela mitt liv. Ja det vill säga sen jag förstod att Du fanns.
Det satt en skata på staketet här ute. Undrar vad han väntade på? Han såg mycket skärpt ut; och ståtlig. Och blåmesarna och talgoxarna som kvittrande frossar i fröna som snälla människor lagt ut till dom. Det är verkligen en glädje att se dom. Dom verkar så bekymmerslösa. Dom har sin fjäderdräkt och sina gömmen. Mat finns det överallt och vill dom någonstans, ja då flyger dom bara iväg. Vilket lyxliv egentligen.
I buskarna sitter koltrasthonor som burrat upp sig mot kylan. Men inte verkar det störa dom nämnvärt. Dom verkar så tillfreds med sin tillvaro.
Ja Du Gud, Du har verkligen ordnat allt så fint. Jag beundrar verkligen Dina händers verk eller om det var Ditt ords skapande. Allt är så vackert somliga dagar. Det är det nog jämnt, men man ser det på olika sätt olika dagar. Förstår Du hur jag menar Gud? Ja det gör Du.

Jag inte bara tillber Dig Gud. Det känns faktiskt som om jag umgås med Dig.
Det som känns bäst med allting just nu är; att det är bara Du och jag Gud, ingen annan människa. Bara Du och jag Gud. Det ger mig lite tid att tänka på det beslut som jag måste fatta. Valet som jag måste göra. Tillsammans med Dig och det Du låtit nedteckna, försöker jag efter bästa förmåga klura ut vad jag skall välja. Efter bästa förmåga använder jag också de känslor och det intellekt som Du givit mig. Jag vill ju att det skall bli en bra förändring. Så om Du kunde ge mig en liten vink om hur jag skall välja Gud för bästa möjliga resultat så vore jag tacksam
Jag fick ett vykort igår. Bilden var en uppsprucken taggig kastanj med en blank kastanj inuti. Det står en liten textremsa på kortet. Så här står det:
”Dina erfarenheter i livet ska inte försänkas i dig som dolda skatter, utan som växande frön”
Och då kom jag på att det här valet, inte är om, utan var jag skall plantera mina frön.
Så förutom att jag beundrar Dig Gud behöver jag ett tips ovanifrån.