|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Lång dags färd mot
natt. Men Sven Wollter är ju inte med Gud.
God morgon Gud. Går Du in på teatrarna
någon gång. Jag menar om Du glider in med Din Ande och tittar
på skådespel bara för att roa Dig? Nej, Du är
nog inte intresserad av teater och människors tolkning av våra
liv. Du har väl fullt upp med skapelsen Du Gud. Du ser ju redan
allt från ett perspektiv som vi människor aldrig kommer få.
Det förstår jag. Men jag tycker om teater.
Nu i kväll är det premiär på Dramaten med ”Lång
dags färd mot natt”. Vilket tragiskt familjedrama Gud. Föreställning
gestaltar bara ett dygn. Men det kan räcka ibland. Människans
liv är ju så fyllt med alla möjliga saker.
Undrar hur många familjer som lever i sådana draman som
i ”Lång dags färd mot natt” Gud? Men var är
Sven Wollter Gud?
Många människor lever i drog och
alkoholbegär. Men det är egentligen inte det centrala tror
jag. Det centrala tror jag är vad som pågår i människors
hjärtans djup. Det är där Du ser Gud. Jag tänker
att Du inte ser på vad människan gör alltid. Jag tror
att Du tittar på varför en människa gör som den
gör. Det står ju att Du ensam utrannsakar människors
hjärtan. Och det skulle väl inte vara någon mening med
det om Du skulle se på allt som sker i det yttre; det som alla
kan se och begripa.
Du ser ju allt som är obegripligt för oss människor.
Och det är nog tur att det är så, för vem skulle
annars få gå in i Dina salar en gång. Det skulle nog
bli rätt folktomt. Ja förutom barnen och de unga då
förstås. Dom har fribiljett in i Ditt rike. Och det tycker
jag är rätt Gud.
På teater får känslorna ett
rejält utrymme. Teatern ger liksom skydd mot verkligheten själv,
även om det är det verkliga livet som gestaltas. Det gäller
inte bara draman Gud, det gäller komedier, operor och annan gestaltning
också. Allt blir liksom ”där borta”, på
tryggt avstånd från en själv. Ja, på teatern
kan man i hemlighet studera sig själv i en annan människas
förklaring.
Verkligheten blir så ofarlig i draman. Och det komiska i ens egen
person får ett avstånd till egna brister och tokerier i
komedierna. Man skrattar eller gråter för att man känner
igen sig själv. Går man helt oberörd från en föreställning
av det ena eller andra slaget är man förmodligen helt avstängd.
I alla fall om man går ofta och inte fångat stämningen
i det man sett någon gång. Gud, vad jag har skrattat och
gråtit många gånger på teatern.
Jag älskar skådespelarna, dessa visualiserande
människotolkare som ställer våra inre på en scen
och ger hela samhället ett ansikte. För det är ju så
med dramatiker och skrivare att dom inte drar sig för att ställa
det absolut svartaste eller det mest komiska mitt i teaterrummet, och
visa vad som händer i hemlighet eller i det öppna.
Många människor lever sitt liv som
i ett teaterskådespel. Kanske lever vi alla som skådespelare
i ett jätteskådespel, där Du Gud är regissören
och författaren. Om man leker med tanken om att det är så
Gud, är då manuset fritt för alla att tolka? Eller…?
Ja det är inte så lätt att veta hur det ligger till
ibland Gud.
Själv är jag med i ett ”skådespel” där
jag både är författare och regissör; tror jag.
Ändå händer det då och då saker som jag
inte räknat med. Det liksom bara dyker upp någon som bjudet
eller objudet spelar med i min föreställning. Ibland stör
det mig väldigt Gud. Men för det mesta låter jag det
vara och låter det bli som det blir. Det kanske är så
att alla människors roller ibland måste gå in i varandras
livsskådespel för att föra berättelsen, som livet
innebär, framåt. Det skulle ju bli ganska tråkigt om
allt bara stagnerade och stelnande till. Då skulle det nog kännas
ganska meningslöst att leva. Om allt bara dog ut. Men som tur är
så finns det en drivkraft i livet självt som för oss
framåt, vilket vi vill det eller inte Gud.
Jag förmodar att det är Du som har ställt det så,
och på ett sätt måste det innebära att Du tycker
om teater, operor, och komedier alla fall Gud. Och Du om någon
har väl genom tiderna sett alla uppsättningarna av ”Lång
dags färd mot natt”, ”Ett dockhem” ”Mästaren
och Margarita” ”Carmen” och alla roliga teaterstycken
som får tårarna att rinna av munterhet, skratt, sorg och
igenkännande Gud.
Gud kanske vi alla lever som i en midsommarnattsdröm…
|
