|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Där mitt emellan granar och bergets fot,
satt trollemor och knöt sina barns svansar samman för natten.
Igår om kvällen lyste månen
poetiskt och starkt som en, genom himlarna, nynnande norna.
Det såg så majestätiskt och ståtligt ut Gud.
Och den svaga mist som fanns kvar, gav månen en konungslig korona.
Herre, det kändes nästan som om någon från himlen
var önskad och sedan länge sänd, och nu åter skall
vandra till jorden ner på stjärnans förtrollande glans
och strålar. Hållande i hand den gudomligt från himmelen
ljusfyllda lyckta.
Ja, det gjorde mig munter. Och jag såg att himmelens ljus, på
nytt fått alla mörka mörker att i natten flykta.
Över vägen gick mannen åter
mellan fönstren i sitt dämpade ljus. Herre, har han sovit
en lång sömn i de dagar som just gått? Jag har inte
sett honom i det sista. Ja, den som fick sova sig igenom mörka
nätter ändå.
Men i natt vakade han med mig. Och vi såg nära om än
långt borta, hur himlen åter öppnades för oss,
som om natten på himlaljus stilla vill i djupa tankar vandra.
Det har gått en vind över djupen
där stjärnor bor i natt. Jag har sett hur den dragit med sig
slöjan av mist och tjocka. Stjärnor tindrar åter över
himlens djupblå grund. Och långt bortom evigt ljus, ser
jag åter de vandrare som om natten vandra.
Ja, nu ser det än en gång ut som det ska, att himlens stjärnor
speglar sig i de tusen juleljus, som omkring mig i fönstren lysa
med hoppfull låga.
Nu är att vänta på det bud, som skall bäras av
de tusende stjärnors strålars ljus. Budet om att alla är
älskade av himmelens Gud. Älskade av Dig, som är människobarnens
största gåva.
Herre, jag strövade bortom bergen om kvällen
igår. Genom sju skogar fördes jag fram av skogliga väsen.
Och där mitt emellan granar och bergets fot, satt trollemor och
knöt sina barns svansar samman för natten. Hon sjöng
så vemodigt med skraltig röst. Om ack och ack och vyssade
barnen med grodors sommarsång.
Så sorgset vackert det lät när vinden bar hennes visa
till mitt öra. Hur lyssnade jag inte på hennes ord; ”ko
ack ack ack ack ack…” Ja, jag hörde att det var sommarvindens
värme hon i saknad så sorgmodigt besjöng.
Ja både skogar och gläntor var fyllda
av dessa troll. Jag såg dom överallt där jag gick fram
på min stig bland skogens furstliga träd och markens djupa
kärnar.
Det var nattljus som lockat dom fram. Ty även dom som illa sedda
är, och jagade bort från människors upplysta hus, smyger
fram i ljusen av himmelsk tända stjärnor och änglars
sång, som mjukt dansar sig över mörka vatten. Ja, också
för dessa, som människobarn sina blickar dolt, väntar
stråle blid av Din kärleks ljus i signade julenatten.
Hur många är inte skogens alla väsenden
Herre? Och jag undrar med sänkt och skamlig blick. Hur många
människobarn jag själv genom tider som var, med ett enda ord,
har gjort till ensliga skogsväsen och frusna bergatroll? Hur många
suckar har jag skapat och gett liv i övergivet bröst? Jag
minns det ej.
Men jag vet nu sen länge Gud. Hur jag lätt kan tända
en människas flämtande hopp och låga. Ja jag vet det
nu, att endast ett leende till någon som är ensam och svag,
tänder ett ögonblick av hopp om Österlandets strålande
stjärna, och ger liv åt ett ensamt människobarn som
i vinternatten suktar efter julens frid och tröst.
Sång "Trollmors vaggvisa"
|
