![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Jag såg ner över byn där jag satt på månen och mös. En märklig by som finns men ändå inte. Jag företog mig en lång vandring
i natt Herre. Långt ut och långt bort bland himlens alla
stjärnor. Det glittrade och glimmade så grant och flott,
och i himlaljusens strålar såg jag alla dess förunderligt
skinande färger. Jag gick i mina tankar som om det var dag fast det var natt. Det var som om dygnet gjort en kullerbytta och dagen och natten bytt plats med varann. Det var en märklig känsla som fångade mig i nattens mörker. Ja det kändes gåtfullt och hemligt, att jag vandrade om dagen fast det var ännu var natt. I Hortetvara såg jag tant Rut, hur hon gick till skogs med sina fyrbenta vänner. Som i ett förtrollat ögonblick, såg jag hur från hennes djup, ett särget sken av kärlek och vänlighet strömma. Ja Gud, hon är god den där tanten som skryter med att hon inte kan sjunga. Men nu hör jag hur hon gnolande går stigen fram, trallande och sjungande i kör med skogens fåglar. Och jag ser i skogens alla bryn, hur rådjur blygt titta fram, för att lyssna till sång som ljuvt kommer ur hennes djupaste gömmor. Titta Herre, där går Rose-Marie med prinsen. Åh Gud, denna kvinna, vilken norrländsk pärla. Å där är Tjejen, hon som tror att hon är en helt vanlig tjej. Men jag har sett hur det glittrar från henne och hennes hus. Ett vänligt och magiskt ljus, som gör henne till en på natthimlen blinkande stjärna. På olika håll ser jag konstnärsbarnen.
Margareht med sitt bildspel mellan himmel och jord. Mellan himmelens
änglar och jordens djupa kval, förmedlande tankar om ett ljus
för dom som gått bort sig och är villa. På andra håll ser jag flickorna som blivit mig så kära. Ja jag ser Josefin som söker stigar att vandra och gå. Jag ser Guardienangel med sin exploderande lovsång och ord av kärleksrus. Ja dom är kärleksbarn dessa ljuva flickor små. I Helenas stall har kommit smått. Små
kalvar som hon döpt efter en saga. Och nu går hon och myser
bland kalvar och struvor med konjak i glas, och väntar även
hon på att tomten skall komma. Jag vände min blick mot ett annat håll.
Jag vände den mot en röd stuga. Där satt Ken, en vänlig
och omtänksam man. En som gärna i tider av svårmod och
mänsklig kamp räcker sin hand så att man inte skall
sjunka. Och håller i ett ögonblick av tid, tills man åter
fått fast mark under vardera fot och inte mer riskerar att falla. Jag skulle vilja nämna så många
fler. Men det går inte. Dom är ju så många. Men
varje gång jag mot natthimlen ser. Ut mot himmelens alla glittriga
ljus, är det understundom mina vänner i stjärneskrud
jag ser, på himlens djupblå grund och i varje glimmande
stjärna |
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||