![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Natten ruvar över människors boningar. I de flesta husen är ljusen släckta. Människor vilar ifrån dagen som gått. Samlar krafter för att möta den nya som kommer. Men inte alla sover. Jag är vaken Gud. Jag ser att mannen som bor över vägen också stannat uppe i natt. I skydd av nattens skugga rör han sig mellan fönstren. Söker han som jag att vandra ut bland stjärnors strålglans? Ser han så tyngd ut, för att himlen också denna natt är dold för människobarn som vandrar bland himlaljus om natten? Ja, jag ser honom ibland gå genom det svagt upplysta rummet, i tider då andra människor sover. Han ser så ensam och böjd ut. Jag ser det nog. Ja, jag har sett det många gånger, när jag om natten suttit vid fönstret och vakat. Vet han att jag betraktar honom från min släckta boning? Har han sett mig som jag har sett honom? Från himlarna hör jag änglars
sång ”Bered en väg för Herran”. Ja, de dagar
som ligger framför oss människor nu, berättar om en gudaboren
ankomst. Jag ser att mannen över vägen nu satt
sig vid fönstret precis som jag. Jag ser hans svarta siluett mot
det svaga ljuset som brinner hos honom. Är han en av dessa vandringsmän
utan vandringsstav jag sett vandra över himlarna Herre? Väntar
han liksom jag, på att Du åter skall öppna himlen för
oss som är ålagda att vandra från stjärna till
stjärna om natten? Är det en vandringsbroder som bor mig så
nära men ändå så långt bortom i fjärran. Ja, nog känner jag Din skänk från ovan Herre. Från Dig som så förnämligt kallas himlaljusens Fader. Fundersamt har jag burit mången tanke om livets vånda för människor som sover om natten. Då en tröst det är att tända ljus för världen i advent, och åter vänta på Dina löftens fullbordan. Hur ljuvligt är inte ett enda brinnande ljus, när frosten bitit sig fast i slitet hjärta? Ja Gud, jag som vandrat i kalla nätter, vet det väl, att endast en enda liten låga, kan sätta allt i brand och tina allt som av kyla blivit hårt och fruset.
|
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||