Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Blottaren i parken med de farliga ögonen, jag passar mina syskon frivilligt och vill inte gå ut.

Efter skolan åkte rosetter och klänningar av. På åkte byxor och tröjor och jackor så stora att dom skulle ha passat till en vuxen.
Lyckligast var jag när jag hann springa från gården utan att mamma hunnit ge mig några uppgifter. Då sprang jag fri gatorna fram i Stockholm. Ibland hade jag ett särskilt mål. Andra gånger sprang jag bara dit benen bar mig.
Om höstarna när kängorna åkt på gick det inte att springa lika fort som när fötterna var bara. Men jag anpassade mig och nöjde mig med att jag var fri, även om fötterna var fångna i hårt snörda kängor. Bara jag var hemma innan det blivit mörkt. För vi barn fick inte vara borta från gården när det var mörkt. Mamma var säker på att när mörkret inföll så lurpassade barnarövare överallt.
Tänk om mamma hade vetat vad långt hemifrån jag sprang Gud; ända bort till Gamla stans bakgårdar och ibland ända bort till Djurgården. Det var nog tur för mig att hon inte visste det.

Jag lekte inte så ofta i stadens parker. Men det hände att jag svingade mig med dom andra ungarna i gungorna som fanns i Tegnérlunden. Det var där uppe på krönet jag såg min första blottare. Han satt på en av bänkarna som doldes lite av några buskar och var klädd i en stor mörk överrock och hade en hatt på huvudet som i det närmaste kan liknas vid en slokhatt. Vi flickor blev ditlockade av hans röst: ”Flickor kom” ropade han. Och vi sprang dit. Där blev vi stående tysta. Hans rock var öppen så vi såg vad som stack fram ur byxorna. De andra flickorna fnissade men inte jag. Jag tyckte inte det var så märkvärdigt med en gammal snopp. Hemma sov pappa jämt endast i vit undertröja eller nattskjorta. Han hade aldrig något mer på sig. Och när han gick upp på toaletten så hade vi många gånger sett hans bara nedre del när tröjan eller nattskjortan släppte från den där understoppningen han alltid gjorde. Han liksom vek in tyget under skrotum och allt. Men som sagt, ofta trillade inviket ner och då såg man ju allt. Så en gammal snopp kunde inte få mig att höja på ögonbrynet. Det måste till en hel del innan jag tyckte något var märkvärdigt Gud.

Jag vet inte om det var för att jag inte fnissade som han såg just mig rakt i ögonen och log ett konstigt leende. Hu Gud, vilken otäckning. Den där blicken var så läskigt intensiv och det där leendet var inget vanligt leende. Det kändes hotfullt på något vis och fick mig att bli väldigt illa till mods. Det var som om jag förstod att det där var en barnarövare. Utan att tänka vidare på det skrek jag till de andra flickorna ”spring”. Och alla sprang åt alla håll precis som om en förtrollning hade släppt. Efter det gick jag hem och jag höll mig hemmavid i flera dagar. Mamma såg att jag funderade över något och frågade mig ”Vad går du å tänker på så fasligt jänta”? Men jag berättade aldrig för mamma om att jag stått öga mot öga med en barnarövare i självaste lekparken för barn.

Efter att jag upplevt den där hotfulla känslan från en mystisk hotfull vuxen, vaktade jag, åtminstone för en tid, över mina bröder och min lillasyster. Jag blev inte riktigt av med den där känslan av att barnarövaren kunde ta något av mina syskon. Dom kunde ju inte springa lika fort som jag. Så jag tog frivilligt på mig uppgiften att leka med mina syskon; inne i sovkammaren. Där kunde vi slåss och kasta kuddar och riva hela sovrummet i trygghet. Mamma blev inte riktigt klok på det där, att jag ville vara hemma, och inne dessutom. Jag försökte ju alltid smita både från både disk, golv, syskon och bakgård.
Mamma frågade mig vid maten en kväll; ”Du har väl inte ställt till med nåt jänta”? Och jag bedyrade att jag inte hade det. Sen diskade jag frivilligt och passade syskon som om det var det roligaste jag visste.

Jag vet inte varför Gud. Men den där händelsen med blottaren i parken fick mig att känna skuld på något vis. Det var som om jag gjort mig skyldig till något hemskt. Mamma som kände oss alla väl såg att det hade hänt något. Men hon visste inte bara vad, och mig fick aldrig någon något ur. Det visste hon. Så hon skakade bara på huvudet och mumlade; ”Du är som du är du jänta” Men veta, det fick hon inte förrän jag blivit vuxen.

Du Gud, jag hoppas verkligen att Du tog hand om den där blottaren.