![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Att förvandla en klimpvälling till en herrgårdsstek, och lögner gör tungan svart. Hemma hade mamma lärt sig att koka soppa
på en spik. Ja hon var fenomenal på att slänga ihop
en middag på nästan ingenting. Jag tänkte kanske inte
så då Gud; när jag var barn. Men sen jag blivit vuxen
har jag förstått hur min mamma och min pappa kämpade
för att få allt att gå ihop. Ofta när pengarna och maten tröt serverades
klimpvällning hemma hos oss. Mamma koka helt enkelt upp mjölk
och lite socker, redde med lite mjöl och formade skedstora klumpar
av mjöl, salt och vatten och kokade dom i mjölken. Ja i nästan
alla soppor fyllde mamma ut med klimp. Du får förlåta
mig Gud, men hu vad äckliga dom där klimparna var. Dom liksom
växte i munnen på mig tyckte jag. I skolan hörde jag en del andra barn berätta om köttgrytor och herrgårdsstekar med gräddsås. Och ibland frågade dom mig retligt vad vi i vår familj brukade äta. Dom visste att vi var fattigungar och tyckte att det var roligt retas. Dessutom så blev deras goda liv synligare om dom kunde lyfta fram vår fattigdom. Men jag sträckte på mig i stassen av gräsliga klänningar och de hemska hårbanden i siden, och en gång svarade jag; ”herrgårdsstek på söndagar, det var väl ingenting, det äter vi nästan varje dag hemma hos oss” Hahaha… Vi fick inte ljuga för mamma. Mamma sa att om man ljög så färgades tungan svart till slut. Men det där med ljuget var lite kluvet för mig. För å ena sidan skulle vi alltid tala sanning, å andra sidan sa mamma att vi inte skulle berätta allt om familjen och om vårt hem för utomstående när näsvisa frågor ställdes av andra barn eller vuxna. Och pappa brukade fylla i med att säga att vårat liv inte angick någon annan. Hemma sa jag som det var med saker och ting,
om jag sa något överhuvudtaget. Men för det mesta berättade
jag ingenting. Jag hade lärt mig att vara tyst med somligt. Ibland hamnade jag riktigt i trubbel i mitt familjeförsvarande. Och en gång när fröken i skolan frågade mig om saker som rörde min familj så sa jag som pappa hade sagt: ”Det angår inte fröken” Det blev nu inte så bra. Mamma tog mig i örat senare och sa; ”Men vad säger du i skolan jänta” Sen sa hon inget mer om det. Pappa förstod mig, det såg jag på hans leende senare. Ja han var bra min pappa, även fast han var väldigt sträng. Långt upp i tonåren försvarade jag min familj och gav dom själv en guldkant som egentligen inte fanns där. Inte för att jag tyckte att det egentligen behövdes. Utan mera för att andra trodde och tyckte att vi levde ett hemskt och fattigt liv som inget var värt. Vi barn tänkte inte fattigdomstankar förrän rikemanstankar synliggjorde själva fattigdomen. det var på ett sätt först då som vi blev så fattiga. Vi i vår familj kanske inte fick äta
herrgårdsstek. Men vi åt vår klimpvällning och
vår sill omgivna av kärlek till varandra. Ja jag älskade
verkligen min familj Gud, så mycket. |
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||