|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Hur man skapar ett vänskapsband
och att spela kula så byxorna ryker.
Några gator från oss bodde en kille
som var omåttligt populär. Han var väldigt söt
och han var väldigt snäll. Men det var inte det Gud. Hans
omåttliga popularitet berodde på att deras familj hade en
TV-apparat. Nu fanns det ju många som hade TV bland dom välbeställda,
Men den här pojkens pappa jobbade på Sveriges television;
dessutom. Märkvärdigare än så kunde det inte bli
tycke vi alla. Och det, det kunde inte ens de elaka rikemansungarna
bräda.
Han var en speciell liten kille den där
pysen, och han var hellre med oss fattigungar än med rikemansungarna.
Det förstod jag och det tyckte jag var bra. Därför att
dom rika kunde inte ha roligt, det hade jag begripigt sen länge.
Dom kunde bara vara rika och äta herrgårdsstek tyckte jag.
Några gånger fick jag följa med honom hem och titta
på TV. Jag tror att det var för att jag var så bra
på att spela kula. Och så tror jag att det var för
att jag lät honom följa med mig nån enstaka gång
när jag gav mig ut på Stockholms gator. Jag lät honom
inte följa med till sagotanterna mitt emot Tegnérlunden
eller till träsnidaren på Drottninggatan. Dom var mina egna
på något sätt. Men han fick följa med mig på
annat.
En gång så lät jag honom följa med till centralstationen
och titta på tågen. Gud, jag har aldrig sett en kille bli
så lycklig.
Vi satt där ihopkrupna och tittade och kände den där
oljiga lukten och hörde det där gnisslet och smällarna
när tågvagnar kopplades ihop. Efter det fick vi ett speciellt
vänskapsband han och jag. Vi delade en stor hemlighet tillsammans;
att vi hade varit på en absolut förbjuden och så farlig
plats. Men vi aktade oss noga båda två för att berätta
för någon om att vi varit ända borta vid Stockholms
tågstation.
Några år senare såg jag honom på TV, där
han spelade olika barnroller. Och varje gång jag såg honom
tänkte jag på att vi hade en hemlighet ihop. En hemlighet
som aldrig yppades för någon enda.
Pysen kom till vår gård ibland och
spelade kula med killarna och mig. För spela kula, det tyckte jag
om. Då ville jag vara med och kämpa om titeln.
Kulorna var i olikfärgad sten och vi hade små knyten att
förvara dom i. Oftast var knytena ett avlagt ”sonskt”
huckle eller ett tygriv. Oj, vad vi spelade Gud.
Med kulorna gjorde vi dagens förlust, och med kulorna tog vi hem
dagens seger. Det var skojig, men samtidigt blodigt allvar. För
när kulorna åkte fram var det anseendet som kulmästare
som gällde. Det var en titel som eftertraktades mer än luften
vi andades.
Gud, såg Du vilka pyramider vi byggde? Och såg Du med vilket
finlir och exakthet vi träffade motståndarnas olika kulbyggen?
Ofta när kulknytena kom fram stod flickorna
med sina dockor och tittade på. Och ”sonskor” skrek
i fönstren för skit och byxrevors skull. Också min mamma
ropade med lagom avstånd mellan ropen. ”Nu förstör
du inte ett par byxor till jänta och så ser du efter bröderna
dina” Och jag ropade tillbaka som jag brukade göra ”närå
mamma, det skall jag inte göra, och jarå, jag ser efter dom”
Men dom där ”sonska” ropen och ”mammaropen”
hjälpte inte så värst Gud. För spelar man kula
så måste man ligga på mage och krypa på knäna,
och då blir det hål och revor här och där. Kanske
inte varje dag men väldigt ofta, det bara var så.
Hur många knäbyxor slets inte ut
och gjorde hål på både byxknän och knän
under min barndoms kulspel Gud? Hur många byxbakar och tröj
och jackärmar slets inte ut där vi låg på mage
eller kröp på alla fyra för att hitta bästa vinkeln?
Och hur många segrar togs inte emot på knä. Vi liksom
seglade ner och stötte knäna i backen med stäckta armar
och segertjöt.
Ja, vi fattigungar kom ofta in till våra mammor skitiga och trasiga,
men vad roligt vi hade haft.
Vi fattigungar slet nog ut våra kläder oftare och mer än
de flesta rikemansungarna. Rikemansungarna såg ju ut ungefär
likadant på kvällen som dom gjort på morgonen. Jag
menar, hur kul hade dom haft Gud?
|
