Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Jag saknar mina barndomsår Gud. Det var så fritt och obesvärat, trots att regler och måsten var så många. Ja det fanns många regler och måsten Gud. Dom var tvungna att finnas med. Det hörde liksom till att alla skulle dra sitt strå till stacken. Även om man stretade emot som en kossa som inte vill in i spiltan, efter att ha sprungit ute fritt på ängen. Gud vad jag stretade emot; inom mig.

Disken var min Nemesis, och är så än idag. Gud, såg Du vilka enorma berg med disk jag diskade? Kastrullerna var så stora att jag nästan kunde sitta i dom. Nä kanske inte riktigt så stora, jag skriver bara så för att Du skall förstå hur enormt stora jag upplevde att dom var Gud.
Förutom disken brukade jag ryka på att skura köksgolvet också; jag var ju flicka. Gud vad ilsket jag blängde på bröderna som slapp hushållsarbete. Dom brukade stå i dörröppningen till köket och flina. Och det brukade inte dröja ens två röda sekunder innan det var fullt slagsmål. Gud vad vi slogs. Det var under de där bataljerna jag lärde mig att slå en rak höger. Ingen sa så värst mycket om det, tills en dag då jag nockade brorsan så han svimmade. Min andra retsticka till lillebror sprang genast till mamma och skrek hela vägen genom den långa hallen: ”Mamma, mamma, Sofia har slagit ihjäl Göran.” Mamma kom ilande, men som tur var så hade brorsan vaknat till igen då. Så fick jag mig en hurring, och blev föst in i köket, tillbaka till skurhinken med mammas röst dundrande i mina öron: ”Vad gör du jänta, skall du slå ihjäl bror din?” Sen var det liksom över. Och så var det bara köksgolvet kvar; liksom. I hemlighet var jag riktigt stolt över nock outen jag satt på brorsan.

Vet Du Gud, jag fattade aldrig att ett golv som skurades varje dag kunde bli så skitigt? För ”skitig” var nästan ett konstant tillstånd för den gamla slitna trasiga korkmattan i vårat kök. Jag tyckte ändå att det var onödigt med all den där skurningen, men mamma tyckte att det var tvunget. Så det var bara att lyda, annars fick man sig en hurring. De där hurringarna gillade jag inte. Det var då jag lärde mig att ducka. Men det kan jag säga Gud, att trots alla hurringar jag fått, så var min mamma en snäll mor. Och jag var mycket fäst vid henne.
Det var många hurringar och slagsmål genom min barndom. Ändå kan jag med handen på hjärtat säga att jag hade slagits med troll om så krävdes, för att försvara min familj. Och ibland fick jag göra det också.

När alla sysslor var gjorda gick jag ibland ut på gården. Det fanns inte så mycket mer än en piskställning för mattor och några trälårar som rymde alla möjliga saker som de vuxna använde i sina arbeten, eller som bara låg där. Ändå kunde vi ungar hitta på lekar som om det vore en slottsträdgård med allt man kan önska. Den egenskapen har gått över nu. Men då var den i allra högsta grad levande. Gud, vart tog den där egenskapen vägen egentligen? Den hade ju varit lika bra att ha som vuxen. Varför skall du nödvändigtvis lägga sordin på sånt som är användbart Gud?

Vår tvåa i Vasastaden där vi bodde var trång. Mamma hade trängt ihop större delen av familjen i ett litet sovrum. Jag och min ena bror fick ha våra nattläger i hallen; i var sin nedfällbar säng. Det gav oss en märklig insyn i vuxenvärlden. Vi hörde ju allt som sades i vårt finrum där grannar eller andra besökare satt om kvällarna och drack kaffe och rökte. Det var berättelser från gamla avrättningsplatser i norrland. Det var om gengångare, trollpackor, kloka gubbar och småfolk. Vi hörde till och med om dom som fått besök av djävulen själv. Brorsan och jag låg i våra sängar med täckena uppdragna till näsan, vidöppna ögon och andlöst lyssnade. Vilken unge ville inte veta hur gastar och djävlar såg ut? Hur läskigt det än var. Det kunde ju vara bra att veta ifall man skulle stöta på något sånt. Och jag som hölls en del bakom djävulskyrkan och strök kring Svart gränd i Gamla stan, förstod att jag om någon kunde behöva den kunskapen som berättades om i finrummet till kakelugnens sprakande och fladdrande sken.

Ibland när jag känner röklukten av björkved, eller bara torrveden, så dras jag tillbaka till sängskåpet och kvällarna där jag hörde allt som de vuxna avhandlade.
Det var nu inte bara gastar och huvudlösa män som det viskades om Gud, även om det var det mest spännande. Grannarna var också ett sånt där tisseltassel ämne. Men av någon anledning sänkte dom sina röster när ”sonskor” och deras karlar avhandlades. Kanske det var för att det var så lyhört. Jag menar, kan man höra hur grannen borstar tänderna när man sitter på toan, så kanske det är bäst att tala tyst och låta spraket från elden tala högre när man skall tisseltassa.
Men jag hörde, dessutom låg jag närmast finrummet. Där med mitt strategiska läge var det ändå som om jag tränade upp en superhörsel. Jag lärde mig att separera olika ljud som viktiga och oviktiga. Och det, det kom jag att få en väldig nytta av i livet Gud.