|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Utedass, att åka spark
hos snåla farmor och att se skogen i himmelsk skrud.
När jag var barn sa vi dass eller skithuset
helt enkelt. Det var inget konstigt med det. Vi hade ju tidigare bott
i hus som hade trädass ute på gården i små egna
hus. Så orden följde med när vi flyttade till lägenheter
som hade ”dasset” inne.
Utedassen var som små radhus som stod längst bort på
gårdarna. De var ofta målade i gulockra och hade delade
dörrar på så vis att den nedre delen var hel, medan
den övre delen var ribbad med tvärribbor för vädring.
Tvärribborna lutade så pass så att man inte kunde kika
in. Men ville vi kika, så fanns det små hål i sidoväggarna.
Och visst hände det att vi fnittrande kikade, tills nån ”sonska”
skrek gällt från något fönster. Och som per automatik
började alltid ”dassande sonskor” också skrika
då. Men det förvånade inte oss ungar. Dom förde
faktiskt ett fasligt oväsen på dassen även när
vi inte kikade. Dom satt jämt och skrek och härjade på
skithusen. Ibland undrade vi ungar verkligen vad dom sysslade med skall
jag säga Dig Gud.
Jag vet inte varför jag minns utedassen
så tydligt. Kanske det var för att en del gårdar som
jag sprang till, fortfarande hade utedass. Och kanske hölls minnet
vid liv därför att också farmor uppe i norr hade utedass.
Men hennes var penslat med faluröd färg, hade hel dörr
och hade nästa ohyvlade sittplankor.
På alla dessa dass jag besökt fanns det nästan alltid
bilder på tjusiga kvinnor. Och så brukade det finnas bilder
på gammalt folk i fina kläder med en massa smycken och medaljer.
Det var visst bilder på kungligheter. Men vad gjorde kungligheterna
på dasset Gud?
Om vintrarna åkte vi upp till farmor ibland.
Hon hade ett jättehus och hade det väldigt gott ställt.
Huset var i trä och låg centralt vid ån som rann genom
staden. Hon hade en stor gård med järsgård runt om,
och hon hade stallar, uthus och utedass. Allt var i trä och målat
i falurött, förutom huset som var målat i en ljust gråblå
färg.
Stallarna fann kvar från den tiden då farmor och farfar
for runt med häst och vagn. Jag har ett svagt minne av när
det selades hästar Gud. Men mest minns jag lukten av häst
och läderremmar. Mitt starkaste minne vad det gäller fordon
är nog bilen ändå, och den stod i stallet.
Min farmor var snål som synden själv,
och jag hörde mamma en gång säga till pappa att farmor
var så snål så hon grät när hon kacka. Ja
hur vida om hon grät på dass eller inte fick jag aldrig rätt
på. Men att hon var snål som synden själv, det visste
jag. Det visste alla.
Aldrig kastade den gumman någonting. Hade sötmjölken
surnat så drack hon den ändå och kallade den för
surmjölk och sa att det var bra för magen. Klimparna som blir
i sur mjölk viskade hon bara ut och sen drack hon eländet.
Sällan bjöd hon på något spontant. Men gjorde
hon det, så var surmjölken ett alternativ. Huva Gud!
Farfar var inte min riktiga farfar. Men vi hade
aldrig känt någon annan farfar än han. Så han
var farfar helt enkelt. Min riktiga farfar hade farmor gjort sig av
med därför att han drack sprit. Och farmor avskydde sprit.
Några pilsner kunde hon sträcka sig till, inte mer.
Vår farfar var en gudomligt snäll man. Han sa nästan
aldrig någonting, i alla fall inget strängt eller elakt.
Nä han satt mest och var gammal och gungade med benet lagt över
det andra vid köksbordet. Och så småvisslade han alltid.
Jämt småvisslade han och trummade lite lätt med fingrarna
på det gamla träbordet. Det var nog farmor som tystat honom.
Visst har jag rätt Gud. Ja, hon var verkligen som en grande komendanta
den tanten.
Farmor var vacker som en gudinna, med ett underbart ansikte och klarblåa
ögon. Ja hon var en kraftig stolt kvinna som visste sitt värde
Gud. Och ända upp i gammal ålder var hon en stolt skönhet.
Och så var hon något som alla talade om, farmor var synsk;
på riktigt.
Min farmor gick runt i byxor lika väl som
i klänning. Det var inte så vanligt på den tiden att
kvinnor gick i byxor. Men som min farmor sa ”Det skiter jag i
vad andra tycker”. Ja Du hörde ju själv Gud, att min
farmor inte var rädd för att använda både tveksamma
och förbjudna ord. Och jag lyssnade och lärde.
Hos farmor åkte vi spark Det var det roligaste
vi visste. Längst upp i backen ställde vi oss med sparken
och for ner så att vi flera gånger höll på att
köra rätt ner i ån. Nu förstår jag att vår
lek var livsfarlig, men inte då. Vi skrek av förtjusning
och ordet ”fara” fanns inte överhuvudtaget.
Ibland sparkade jag iväg på ärenden till lanthandeln
åt mamma eller farmor. Och de gångerna gjorde jag ärendena
med stor glädje och iver. Det är inte klokt vad kul det var
att reisa med sparken Gud. Ibland hände det att farfar i smyg stack
en liten kopparslant i min hand innan jag for iväg. Sen log han,
tittade bort och fortsatte vissla och gunga med benet. För det
visste vi båda, att hade farmor sett att han slösade pengar
till karameller så där, så hade hon skrikit som om
man försökt dra henne till slakt. Så vi hade en tyst
pakt min farfar och jag.
Om nätterna använde vi pottor hos
farmor. Hon hade hur många pottor som helst. Där hade hon
inte snålat ett dugg Gud. Det lustiga var att hon hade vardagspottor
och finpottor. Obegripligt; man gjorde väl inte ifrån sig
finare för att det var storhelger som advent och jul tänkte
jag. Men så var det ordnat hos henne.
Ja hon var verkligen ett egensinnigt fruntimmer min farmor. Det fanns
ingenting av ”sonska” över henne. Hon skiljde sig från
alla andra. Mamma sa en gång när hon var sur på henne
till mig, att vi inte skulle bry oss om den gamla trollpackan. Det gav
mig onekligen lite huvudbry. För man sa att jag bråddes på
henne. Hurvida det var och är så skall jag låta vara
osagt. Men det vet jag om mig själv, att jag är en egensinnig
person. Det är det ingen tvekan om.
Då och då hände det att jag
tog sparken och åkte till skogs. Jag fick inte det, men jag gjorde
det ändå.
Det var där uppe i skogarna hos farmor som jag såg det där
ljuset fösta gången. Det var som om Du Gud förstod att
jag var ett barn som behövde tröstas direkt från himlen
ibland. Och Du visade mig att det fanns något mer, något
stort, hemlighetsfullt och vackert.
Då lät Du alla träd, barr, varje gren och stam och hela
marken lysa i det där ljuset. Ja jag såg hur det fanns liv
i precis allt. Det kändes som om jag förstod allt då,
när hela skogen stod klädd i det där förunderligt
gnistrande glödande ljuset. Och jag såg ”det där”
Gud. Ja det gjorde jag allt.
|
