|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Folk bodde där dom bodde,
halm i skorna och farmor var nog inte ond ändå.
Uppe hos farmor och farfar bodde nästan
alla i hus. Det var gamla träkåkar med stora trädgårdar
med äppelträd, päronträd och olika buskar. Nästan
inget hus var det andra likt i höjd, bredd eller vinklar.
Det var ju så Gud, att husen på den tiden fick vara i olika
form och färg. De flesta hade visserligen faluröda hus, men
formen var ofta olika på de olika husen. Det gjorde att bygderna
såg levande och bebodda ut. Nu för tiden måste allt
se likadant ut och gör att man nästan går vilse.
Men farmors hus syntes vill jag lova. Hon hade målat om sin faluröda
kåk i en blågrå ton, som egentligen inte passade till
uthus i falurött och svart, vedbod i furu och järsgården
i gråblekt trä. Men det var hos farmor på något
sätt.
Det var inte så många som skaffat
sig bil norrut när jag var barn; bara några få. Men
en och annan hade häst och vagn; om man hade råd till det,
för att ta sig till andra platser eller kanske ordna med något
på annan ort och ställe.
Ja det mesta som folk behövde fanns ju näravid där farmor
och farfar bodde. Och fanns det inte det, så införskaffades
det alltid på något sätt. Men det som om människor
inte behövde så mycket. Det kanske var så, att man
inte behövde det man inte visste om fanns. Nu behöver människor
väldigt mycket saker Gud. Har Du sett det? Det ena efter det andra.
I norr stannade folk mest hemma och bodde där
dom bodde. Det var inte så modernt att flytta hit och dit då
som man gör nu för tiden. Men Du Gud, visst är det många
människor av idag som har gått helt vilse. Jag menar, en
del verkar inte veta vare sig vart dom är eller vart dom är
på väg. Men så var det inte med min farmor. Grande
komendanta visste precis vart hon var och vart hon skulle, och det med
besked.
Farmor och jag älskade väl inte varandra precis, men jag kan
ändå inte låta bli att beundrande tänka på
henne som en stark och karaktärsstark kvinna. Jisses Gud vilket
rivjärn till fruntimmer hon var. Inte ett uns av ”sonska”
fanns det i den kvinnan. och det var nog på sätt och vis
bra att hon visste vilket håll hon skulle dra åt.
Farmor hade en stor övervåning med
massor av rum i kåken. Och överallt stod det gamla möbler
som jag önskar att jag hade haft idag. Mången ting var handsnickrade
och färdigställda hemma på gården eller huggen
och mejslad av någon som var kunnig i snickeri i nejden. Så
tänkte jag inte som barn. Då var det bara möbler. Men
det visste jag, att allt var användbart även på den
tiden. Farmors möbler och hundratals trasmattor passade nämligen
utmärkt till att bygga kojor med. Jisses Gud vad jag och mina syskon
byggde kojor.
Mellan varven stod farmor och skrek vid trappavsatsen, ”Va för
la hålls ni me oppepå”? Eller ”Nu flir ni inte
till era purtappar”
När jag skriver det där sista till Dig Gud, så låter
det inte så märkvärdigt, men, ja, Du hörde ju själv
vilken röstkapacitet min farmor hade. Hennes stämma kunde
liksom klyva luften på något sätt. Alla reagerade som
till en gäll signal när farmors stämma ljöd på
det där speciella sättet. Och farfar han bara fortsatte att
vissla, knäppa fingrarna mot bordet och gunga med foten. Och vi
som var på övervåningen gömde oss i våra
kojor eller smög upp på loftet och hoppades att farmor inte
skulle komma upp och se ”förödelsen”. Ja för
min farmor kallade minsta dammråtta för förödelse
Farmor och farfar bodde nere i rummet vid köket.
Dom tyckte att det räckte. Då kunde dom ta vara på
värmen från vedspisen sa farmor, och spara på veden.
Alltid såg hon till att det fanns huggen ved i vedboden. Och hon
svingade lika väl yxan själv som att hon skickade ut farfar.
Det var aldrig några vedhuggartvister dem emellan.
Oppepå värmdes det inte upp så värst och var därför
iskallt för det mesta. Och när vi kom så tog det flera
dagar innan det var någotsånär uppvärmt däruppe;
och tills vi slutat att hacka tänder när vi lade oss och dragit
de gamla tunga täckena över oss; som luktade skog och uthus
på något vis.
Madrasserna var svåra i början att få passform i. Farmor
hölls ju med halmmadrasser. Det var stora tygpåsar med halm
i bara. Det fungerade alldeles utmärkt, bara man mojsat till en
grop så det inte var så knöligt. Det blev som ett litet
bo; tills man skulle vända på sig. Då var man tvungen
att mojsa om halmen igen till ny grop.
Halmen användes inte bara till madrasser.
Halmen stoppade man också i kängorna om vintrarna, ibland
med lite otvättat fårull. Ja det kan jag säga Dig Gud,
att aldrig frös vi om fötterna när vi var hos farmor.
Ett tag blev mamma som tokig efter halm när hon förstod hur
bra det var. Så hon började stoppa halm överallt under
kläder och i vantar. Och jag minns farmors blick och skratt en
gång då mamma tvångshalmade oss ungar som skrek i
protest mot allt stickigt. Ja jag förstod ju att farmor trodde
mamma hade blivit tokig eller något liknande. Farmors blåa
ögon riktigt glittrade och hennes skratt är ett av de goaste
och hjärtligaste jag hört. Aldrig har jag sen dess hört
en människa skratta så gott och hjärtligt; inte ens
farmor själv. Men från det ögonblicket såg jag
farmor på ett annat sätt. Jag hade själv fått
höra och själv fått se, att något gott bodde det
nog i min farmor i alla fall.
|
