Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Att springa i löpet till slängkälken, singelkälken och att åka häst och släde.

Att åka slängkälke eller kälke var några av de roligaste saker jag visste om att göra. Fast skall sanningen fram så tyckte jag nog om singelkälken bäst Gud. Jag tyckte ju om det som var lösgjort och fritt, och slängkälken satt ju fast.
Men slängkälken var kul den med en stund. Både slängkälkar och kälkar var gjorda i trä när jag var barn. Nu är det mesta gjort i tråkig plast och slängkälken är borta. Du Gud, måste fråga dig, var det verkligen nödvändigt att visa människan denna där hemska och tråkiga plasten? Det finns ju inget liv i eländet.

Gud vad vi sprang och sköt på i lången. Och vad vi sparkade när vi stod på de förlängda medarna bakom kälken. Och vad fullpackad själva kälken fort blev.
Slängkälken hade en märklig egenskap; den förenade ungar. Ofta var vi ju ungar som inte kände varandra det minsta. Men kunde man bara skjuta på så var det inget snack om saken. Då var man de bästa vänner, och ingen skillnad gjordes på fyrar och jänter. Och sällan bröt det ut några slagsmål i löpet. Bröt det ut något kurr så var det oftast på själva kälken. Men vi som sprang stannade inte för lite råkurr. Vi bara skrattade och sprang som om det inte angick oss. Och det gjorde det ju inte heller; angick oss andra.

Den som sprang närmast kälken hade längsta löpbanan, och där gick det fortast också; lika fort som på kälken; och det var ganska fort det ibland skall jag säga. Därför brukade vi byta platser i springet ibland. Det gjorde vi genom att den längst ut, eller någon som inte orkade, släppte taget om lången. Den långa raden av påskjutare gled då ner en bit mot kälken och lämnade plats där löpspringet var lättare. Var någon riktigt slut kunde dom få åka på kälken en stund, eller stå på sparken. Men då måste dom hoppa på i farten.
Annars var det bara att släppa taget, vända sig om för att se vart platsen var öppnad i ledet, vänta, ducka och kasta sig på lången och lubba tills man kommit i takt med springet. Missade man var det bara att springa ifatt eller göra om proceduren. Kälken stannade aldrig för en springbock. Kälken stannade bara för skrikande ungar som absolut ville gå av kälken och inte vågade eller kunde hoppa av i farten. Det bara var så.

Det där med småungar var besvärligt. Och vid flera tillfällen var det farligt nära att någon påbyltad tulta kom livsfarligt nära kälkbanan och kälken när den kom farande. Hade en unge hamnat under den, så kunde det ha gått riktigt illa. Som tur var verkade det som om vi hade ögon i nacken vi gatstrykarungar. Och såg vi någon unge så släppte någon lången som på en signal och flyttade ungen till mamman eller lade dom på rygg helt enkelt; i en snödriva, en bit bort. Då brukade ungen alltid skrika hjärtskärande därför att dom inte kom upp själva. Och då kom mammor alltid rusande för att rädda sitt skrikande barn.
Det hade jag lärt mig, att även om mammor inte kunde se ungen så gjorde det inte så mycket. Mammor kände igen sin unge på själva skriket. Fast det kanske inte var så konstigt. Jag kände ju själv igen mina syskons nödrop och rop och alla tonlägen ner till minsta viskning bland tusenden andra röster och viskningar.

Bäst tyckte jag nog om den vanliga kälken. Jag drog runt med en gammal träkälke med trämedar som hade en tunn skena under själva medarna. Den var gråaktig i färgen av alla vintrar som den fått tjänstgöra före mig. Gud vad jag älskade min gamla ärvda kälke. Ingen backe skrämde mig. Och jag susade nerför både lutningar och något som jag idag mer eller mindre skulle kalla stup. Men jag älskade att känna vinddraget och farten. Det fanns ingen ratt på min första kälke, så jag styrde med fötterna. Men det var inga problem, jag hade själva styret i kroppen.
Sen när vi ungar i min familj fick en kälke med ratt höll vi på att köra ihjäl oss stup i kvarten. Den där ratten och handbromsen levde på något sätt sitt eget liv. Och när som helst kunde järnslån som man bromsade med, börja bromsa så man flög ur kälken; ibland i värsta backen. Och den där eländiga ratten låste sig rätt vad det var utan förvarning.
Problemet med den kälkmodellen var att det inte gick att styra med benen och fötterna lika lätt som den gamla kälken. Den var helt enkelt livsfarlig. Nä den gamla kälken var bäst Gud. Och vuxna var igenproppade i tänket; det var min övertygelse

Att åka häst och släde är också minnen som är förknippat med känslor av glädje och av kärlek. Det hände att vi gjorde det hos farmor och farfar. Dom hade en stor dragkälke i stallbyggnaden. Jag har inga minnen av hästar i farmors stall, bara den där lukten som förknippas med hästar. Men det hände ibland att farfar gick iväg och lånade en häst. Och den hästen minns jag. Han var en kraftig hingst, med lockar på nedre delen av benen. Hovarna var stora och benen var tjocka. Det var en riktig arbetshäst som användes i jordbruket och i skogen. Alla sa att han var folkilsken och svår att hantera. Men inte märke jag att han var ilsken ett endaste dugg. Jag tyckte han var snäll och han nickade så gulligt när jag pratade med honom. Jag tror att den där hästen och jag förstod varandra på något sätt. Och ibland gick jag in och ”stal” något gott som socker eller hårdbröd från farmors skafferi. Och det kan Du slå dig i backen på Gud, att hade farmor sett det, så hade jag med all säkerhet fått vandra genom livet utan öron. För hon var hemsk när det gällde ungar och öron. Och mina öron var hon då som tokig efter. Men som tur var såg hon det aldrig.

Att åka häst och släde är ljuvligt Gud. Och bland de saker som finns på min önskelista, så är det att jag åter skall få åka häst och släde på gammalt vis om vintern. Kan Du göra något åt det Gud?