![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Att springa i löpet till slängkälken, singelkälken och att åka häst och släde. Att åka slängkälke eller kälke
var några av de roligaste saker jag visste om att göra. Fast
skall sanningen fram så tyckte jag nog om singelkälken bäst
Gud. Jag tyckte ju om det som var lösgjort och fritt, och slängkälken
satt ju fast. Gud vad vi sprang och sköt på i lången.
Och vad vi sparkade när vi stod på de förlängda
medarna bakom kälken. Och vad fullpackad själva kälken
fort blev. Den som sprang närmast kälken hade
längsta löpbanan, och där gick det fortast också;
lika fort som på kälken; och det var ganska fort det ibland
skall jag säga. Därför brukade vi byta platser i springet
ibland. Det gjorde vi genom att den längst ut, eller någon
som inte orkade, släppte taget om lången. Den långa
raden av påskjutare gled då ner en bit mot kälken och
lämnade plats där löpspringet var lättare. Var någon
riktigt slut kunde dom få åka på kälken en stund,
eller stå på sparken. Men då måste dom hoppa
på i farten. Det där med småungar var besvärligt.
Och vid flera tillfällen var det farligt nära att någon
påbyltad tulta kom livsfarligt nära kälkbanan och kälken
när den kom farande. Hade en unge hamnat under den, så kunde
det ha gått riktigt illa. Som tur var verkade det som om vi hade
ögon i nacken vi gatstrykarungar. Och såg vi någon
unge så släppte någon lången som på en
signal och flyttade ungen till mamman eller lade dom på rygg helt
enkelt; i en snödriva, en bit bort. Då brukade ungen alltid
skrika hjärtskärande därför att dom inte kom upp
själva. Och då kom mammor alltid rusande för att rädda
sitt skrikande barn. Bäst tyckte jag nog om den vanliga kälken.
Jag drog runt med en gammal träkälke med trämedar som
hade en tunn skena under själva medarna. Den var gråaktig
i färgen av alla vintrar som den fått tjänstgöra
före mig. Gud vad jag älskade min gamla ärvda kälke.
Ingen backe skrämde mig. Och jag susade nerför både
lutningar och något som jag idag mer eller mindre skulle kalla
stup. Men jag älskade att känna vinddraget och farten. Det
fanns ingen ratt på min första kälke, så jag styrde
med fötterna. Men det var inga problem, jag hade själva styret
i kroppen. Att åka häst och släde är också minnen som är förknippat med känslor av glädje och av kärlek. Det hände att vi gjorde det hos farmor och farfar. Dom hade en stor dragkälke i stallbyggnaden. Jag har inga minnen av hästar i farmors stall, bara den där lukten som förknippas med hästar. Men det hände ibland att farfar gick iväg och lånade en häst. Och den hästen minns jag. Han var en kraftig hingst, med lockar på nedre delen av benen. Hovarna var stora och benen var tjocka. Det var en riktig arbetshäst som användes i jordbruket och i skogen. Alla sa att han var folkilsken och svår att hantera. Men inte märke jag att han var ilsken ett endaste dugg. Jag tyckte han var snäll och han nickade så gulligt när jag pratade med honom. Jag tror att den där hästen och jag förstod varandra på något sätt. Och ibland gick jag in och ”stal” något gott som socker eller hårdbröd från farmors skafferi. Och det kan Du slå dig i backen på Gud, att hade farmor sett det, så hade jag med all säkerhet fått vandra genom livet utan öron. För hon var hemsk när det gällde ungar och öron. Och mina öron var hon då som tokig efter. Men som tur var såg hon det aldrig. Att åka häst och släde är ljuvligt Gud. Och bland de saker som finns på min önskelista, så är det att jag åter skall få åka häst och släde på gammalt vis om vintern. Kan Du göra något åt det Gud?
|
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||