Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Min fösta tid låg jag som en fånge i en spjälsäng på ett barnhem, det kom att forma mig för all framtid. Detta barnhem som jag aldrig har kunnat lämna

När jag föddes uppe i norr, föddes jag in i en tragedi kan man säga. Såg Du det? Min mamma och pappa var inte gifta, och det ansågs hemskt på den tiden. Därtill kom den förhatliga fattigdomen som nästan var omöjlig att rå på för den som var fattig,
Dessutom var mamma en ung tonårsflicka och pappa tjugo år äldre. Jag var deras andra barn.
Under den här tiden stal myndigheter barn på löpande band och placerade barnen på statliga inrättningar som kallades barnhem och spädbarnshem.
Mitt äldre syskon hade dom hunnit rädda undan, genom att skriva över vårdnaden på en nära släkting, där han levde sina första år. Men mig stal dom redan på barnbördshuset (BB)
Jag fick vara med min mamma endast några dagar efter det att jag fötts, sen nöddöptes jag, och sen stal dom mig bara ifrån min mamma och pappa, och placerade mig på ett av de hemska och beryktade barnhemmen som det talas om en del om idag. Där blev jag kvar i sex månader.

Det här, det här kommer jag alltid att hålla emot Dig Gud. Det är möjligt att Du är alltings skapare och fullkomnare, men jag struntar i det. Du skall minsann få förklara för mig varför Du lät barnavårdsmyndigheter stjäla mig från mina föräldrar och forma min första viktigaste tid utan en moders och faders närhet.

Ibland tänker jag på experimentet som man gjorde med apor en gång. Där man tog ungen från sin mamma för att se vilka val ungen skulle göra; mat eller modern.
Man gjorde två apatrapper; den ena helt i stål; men med en flaska välling. Den andra gjordes med värme och ett fårskinn; men utan välling. Ungen åt ur flaskan ibland, men gick alltid tillbaka och lade sig på ”bröstet” på den mjuka varma attrappen. Jag tyckte att jag såg mig själv som baby i det experimentet Gud.

På det här barnhemmet skakade man de lite äldre ”olydiga” barnen ut genom fönstret i herrans förmaning och tuktan. Det visste jag inte då, jag var ju bara en liten baby, men jag vet det nu när jag är vuxen. Man hade förskräckliga metoder för att fostra och kuva barnen. Och jag måste fråga Dig; såg Du inte det där Gud? Såg Du inte att jag och de andra barnen hade hamnat på ett av Sveriges värsta barnhem?

Jag låg på babyavdelningen. Där gick det till så, att barnen låg i stort sett hela dagarna i spjälsängar. Det fanns inga glada färger eller fantasieggande mobiler över sängen som det finns idag till våra älskade ungar. Allt var målat i vitt utan några dekorationer över huvudtaget; fullständigt sterilt. När jag tittar på fotografier från barnhemmet sliter det så fruktansvärt i mitt inre, och jag håller Dig delvis ansvarig Gud.

På babyavdelningen byttes man på vid olika klockslag, och man fick mat vid bestämda tider. Vid matdags fick man inte äta sin välling i någons famn, utan man låg i spjälsängen och åt. Sen rapades man för att genast läggas tillbaka i sängen. Sen var det inte så mycket mer.
Dåtidens barnavårdsmyndigheter tog nästan död på barnen. Det var väl inte tanken, men numera vet man vad närhet och miljö betyder för barn.
En kärleksfull moderlig tröst och famn fanns inte där på barnhemmet. Inte mer än då mamma kom och besökte mig. Men mödrarna fick inte komma för ofta.
Usch Gud vad jag är arg på Dig just nu, tvi och fy vad Du svek mig och de andra barnen.

Jag undrar hur många tårar och otröstade barn som fanns där genom åren. Själv kan jag inte för mitt rena liv höra ett barn eller en baby gråta; inte den där ledsna och sorgsna gråten. Jag går upp i atomer Gud. Jag känner samma sak varje gång, jag vill kasta mig fram och trösta. Men det går ju inte.
Varför känner jag så? Jo därför att det är min egen och de andra barnens gråt jag hör. Den som bor inom mig och aldrig blev tröstad.

Jag vet att mamma och pappa kämpade för att få hem mig. Och när jag var sex månader hämtade mamma mig.
På fotot från den dagen har jag en vit stickad klänning med byxor till och en liten vit stickad basker på sniskan på huvudet. Jag skrattar på fotot, och längst ner i munnen lyser två små vita grynkorn till tänder. Så söt jag var, och så bestulen jag var Gud.

Eftersom mamma och pappa ännu inte gift sig så löd utomäktenskapliga barn under en förmyndare. Och det fungerade väl tills jag var ungefär 1-1 ½ år. Då hotade pappa med att slå ihjäl förmyndaren. Och pappa var ju en riktig slagskämpe, så förmyndaren förstod att det var allvar och sa upp sitt uppdrag. Mina föräldrar väntade inte på vad som skulle ske efter det. Dom flydde från orten, visa av erfarenhet, med mig till en annan stad. Det var ju inte så lätt att få rätt på folk då när alla datorer och samkörningar inte fanns. Och det är jag tacksam för idag. Där i den staden blev vi en tid, och jag där fick jag ett syskon till

Min mamma och pappa var väldigt kramiga av sig. Mina syskon älskade att sitta i mammas knä och gosa; alla utom jag. Jag tyckte inte om att man kramades med mig, förutom då jag själv ville. Och visst kröp jag upp i min mammas och pappas famn ibland. Men ofta var det inte. Men jag vaktade. Jag vakade över min familj på något sätt. Och jag kommer än ihåg den där beskyddarinstinkten som var så stark hos mig. Det var som om jag var rädd att någon skulle stjäla mina syskon eller mina föräldrar. Och sån är jag än idag Gud. Jag blir helt enkelt inte av med den där känslan.

Hela mitt liv har jag fungerat så. Jag vill trösta när jag hör den där gråten. Det är som om en våldsam sorg väcks till liv inom mig. Men jag är ingen räddare, jag är en betraktare. Jag ser på.
Jag kan röra mig fritt i de flesta sammanhang, men jag låter mig inte fångas in i ett sammanhang. Jag håller människor ifrån mig en bit och släpper inte människor hur som helst mig nära inpå livet. Och jag blir väldigt irriterad om man kränker mitt känslomässiga eller mitt fysiska revir och bara klampar in objuden. Jag slår igen direkt och blir stingslig. Men är någon inbjuden, så kan jag bli en vän för livet. Sån här blev jag; en människa som har gråtit mer än vad jag har skrattat. Jag en kvinna som är väl bekant med sorgen.

För några år sedan sökte jag, och jag fann. Jag fann bl.a. kvinnan som stulit mig från min mor och far. Jag ringde henne på ålderdomshemmet där hon bodde då. Jag hade inte tänkt anklaga henne. Jag ville bara veta om hon nu mindes och fråga henne om varför.
Mindes mig det gjorde hon. Hon mindes för att mitt efternamn var norskt. Då brast det för mig och jag sa till henne; ”Jag vill att du skall dö en dag med den vetskapen, om att du stal mig från mina föräldrar och placerade mig på en plats som jag aldrig kunnat lämna. Jag vill att du skall tänka på att du är en barnatjuv när du dör”
Och det, det har jag inte ångrat en sekund att jag sa till henne Gud