|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Vårt vackra hus, Gud välsigna
konstnärerna och de rika, och det är något med djuren.
Under min barndom i Stockholm fanns det ett
gammalt Stockholm; på riktigt, och ett nytt Stockholm som sakta
växte fram. Dessa nybyggen som var så fula att jag nästan
dolde min blick för dom. Och! Jah! Det kanske låter löjeväckande
för himlens härskaror att jag tackar Dig Gud för att
vi slapp att bo i dessa gräsliga schabrak till nya hus utan personlig
prägel eller liv.
Jag tycker inte om dessa döda kolosser till fuskbyggen idag, och
jag tyckte inte om dom som fanns och byggdes när jag var barn.
Jag minns att jag kände mig väldigt obekväm när
jag befann mig i områden med nybyggen. Ja, det var och är
som om det finns hus som lever och som det finns hus som är döda.
Ja skratta ni bara i himlen. Eller är det bara jordiska dårfinkar
jag hör skrocka Gud?
I vår trappa hade vi dels sten och dels
vacker marmor. Och nere i trapphuset mot gatan fanns det väggmålningar
med symboler och blomsterverk i jordfärger. Det sträckte sig
blomsterslingor och bladverk ända upp emot taket där stuckaturen
tog över i en mörk ton. Slingorna gick ner över väggen
ända tills det var lite mer än en meter kvar till golvet.
Där hade hantverkarna bytt ut väggdekorationen mot ett nytt
material som matchade taket i färg och form. Den här sista
utsmyckningen sträckte sig sen ner den sista biten emot golvet,
där ett elegant golv tog över.
Golven i trapphusen var lagd i intarsia av mörkgrå sten och
marmor i olika färger och det fanns knappt en springa emellan.
Det vet jag för jag satt ofta och pillade med något i skarven
när jag var fundersam och inte ville gå ut.
Det här var nu inga fattigstugor precis.
Det var ju rika människor som hade bott där. Byggmästare
och hantverkarna hade ju byggt för rikedom. Men ju fler fattiga
det flyttade till området, ju fler rika flyttade ut. Gud välsigna
rikemansfolket som så föraktade oss fattiga, att dom inte
ens kunde bo i samma områden som vi. Då fick vi ju deras
konstskatter till hus att bo i.
Ja jag älskade mitt hus och ofta satt jag i gathusets trapphus
och tittade på golvet, taket och de dekorerade väggarna.
Jag verkligen älskade huset.
För inte så länge sedan gick jag till mitt gamla hus.
Porten är precis den samme, i den mörkbruna färgen och
med de blästrade glasrutorna. Såg Du att jag kysste dörren
och lutade min panna emot den gamla trostjänaren. Jo, jag tittade
mig noga om så att ingen skulle se mig. Jag menar vad hade folk
tänkt om dom såg mig? Vad hade dom sett mer än ett fruntimmer
som stod och kysste en port i Stockholm. Egentligen spelar det mig ingen
roll vad folk vare sig tycker, tänker eller säger om mig.
Det skiter jag högaktningsfullt i. Men jag vill ju inte framstå
som en komplett idiot. Så vissa saker håller jag noga för
mig själv. Det blir nog bäst så med somligt Gud.
I Stockholm växte sakta den modena staden
fram i spridda områden. Men de gamla bostadsområdena levde
kvar. I vissa områden fanns det fortfarande hus med utedass och
med få andra bekvämligheter. Och från landbygden kom
ännu en del bönder med ved och kolgubbar kom fortfarande körandes
med häst och kärra. Jag minns till och med sopgubbar med en
djup kärra för länge sedan.
Det var så roligt när dom kom åkandes. På långt
avstånd kunde man höra det där trevliga klappret av
hästhovar emot gatan. Vi ungar brukade släppa allt vad vi
hade för händer när de här ekipagen kom. Jag tyckte
det var nästan som om det kom änglar till oss på något
sätt. Nej, OK Gud. Kanske inte som änglar just. Men den där
starka känslan av gudomlighet infann sig i alla fall. Det är
något med djuren serru. Något som jag aldrig riktigt har
kunnat klura ut. Gud, vad är det som är så märkvärdigt
med en del djur Gud?
Ja, jag tyckte om att springa i områden
där husen var fallfärdiga eller var präglade av byggmästare
och hantverkskonstnärer.
Överallt fanns det tecken och symboler på husväggar
och portar. Och inne i portarna var det ofta stilfullt dekorerat, och
i taken hängde vackra lampor. Gud vad det var stiligt, och jag
vill bo så igen Gud. Kan Du ordna med det så skall jag kvickt
säga mitt ja och amen. Var så säker.
Men jag drömmer också om en liten röd stuga byggd i
trä Gud. En liten stuga som jag kunde bo i och bara måla,
skriva och umgås med skogen. Som den där goa sagofiguren
Shrek ungefär. Då skulle jag äntligen bli den bortbytning
som man skojade med mig om att jag var när jag var barn. Och Du,
jag vet Gud att det var sant det som dom sa då; att jag faktiskt
är en bortbyting.
|
