Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Att vara i maskopi och kunna ila illa kvickt, flottkarlar och att vara en envis jäntunge.

Min farmor tror jag aldrig var i Stockholm Gud. Hon tyckte inte om stora städer. Hon ville bo där världen var lite mindre. Ändå flängde den kvinnan omkring som ett jehu ibland, men bara hemmavid i landskapen som hon kände så väl. Annat var det med andra släktingar. Många ville söka lyckan i Stockholm och få det bättre. Och mamma och pappa gav gärna husrum en tid. Det var nu inte av idel godhet alla gånger. Dom tyckte också att det var både roligt och nyttigt att få besök från de gamla hemtrakterna och få höra lite nyheter.
Men Gud vad trångt det var ibland med hela huset fullt i folk. Vi hade ju bara en liten tvåa som redan var trångbodd för vår familj. Men det var bara att maka åt sig och ge rum.

När gästerna trängdes i vårt kök visste jag att jag måste sticka illa kvickt i rätt tid. För var det inte skoldag, så visste jag med all säkerhet att jag skulle fastna på gården som barnvakt till mina syskon och till besökarnas barn också, om dom hade några. Och på gården skulle det vimla av frågvisa och nyfikna ”sonskor”. Ja man hade ju fått en del erfarenhet av både familjen och kärringarna i både gat och gårdshus. Så det gällde att vara förutseende. Och det var jag. Jag visste att så länge besökarna berättade om något medryckande och med ivrig stämma, så var jag hyfsat säker. Då kunde jag vänta i hallen nära dörren ut mot friheten. Där stod jag eller satt på huk så länge jag vågade. Jag ville ju inte sticka för tidigt. Jag visste visserligen att jag skulle få höra om allt när jag låg i min säng och tjuvlyssnade på kvällarna. Men jag ville ju ha lite färska nyheter också. Men så när berättarens iver tonade av lite och fler kom in och gjorde samtal av det. Då, då var det dags att lätta.

En sån där smitardag minns jag speciellt. Det var en gång då vi hade gäster. En hel hop stod i köket och lyssnade på en karl som var flottare. Vi hade ju en hel del flottare och gamla rallare i släkten Gud. Mamma stod och kokade kokkaffe i jättepannan på gasspisen. Då var det lugnt; tills jag hörde hur mamma ropade på mig med den där rösten som betydde arbetet eller barnvakt. På två röda sekunder smet jag ut och ner för trappan. Jag visste då att jag inte kunde kila över gården till gathuset direkt. Mamma skulle säkert sticka ut huvudet och ropa på mig; minst tre gånger. Men när hon sa något i stil med, ”Nu har jäntan sprungit iväg igen” då brukade hon ha gett upp. Men den där dagen var hon väldigt enträgen. Tack och lov stod jag i maskopi med farbror ”alkoholisten” och fick hjälp honom. Han blinkade och ställde sig så han såg upp till vårt köksfönster. Och så gav han en signal och viskade ”Sofia, kusten är klar” och så kunde jag sticka.

Han var bra ”alkoholisten” Vi hjälpte varandra med små blinkningar och små tecken då jag behövde kunna smita eller då han måste räddas och kunna smita ifrån sin skrikande ”sonska”.
Ho var hemsk Gud. Och jag kan verkligen inte begripa hur det kunde finnas så där mycket skrik och skäll i ett enda fruntimmer. Det kunde nog inte hennes ”alkoholist” heller. För han smet så fort han kunde ifrån henne. Ja vet Du Gud. Vi var lite lika jag och han. Överallt och jämt och ständigt var det alltid någon som skulle pådyvla oss en massa uppgifter, eller förbjuda oss att ge oss iväg en sväng. Det måste Du ha förståelse för Gud; att skulle vi få lite frihet, så var vi tvungna att smita iväg då och då. Och då var det välan bra att vi hjälpte varandra med det. Eller hur, två utsatta i samverkan liksom?

Då när vi hade besök. Så gjorde sig ”sonskorna” ärenden skall jag säga. Det var en kopp mjöl, eller ett mått socker som fattades dom. Eller så var det en gryta eller en panna vilken som helst. Behoven saknade gränser när besökare kom till gårdshuset. Ja alla var nyfikna på vilka gästerna kunde vara och för att få spana in läckra flottkarlar. ”Grannsonskorna” kom ju inte för att dom behövde något. Utan dom kom för att se och höra om dom kunde snappa upp lite nyheter att bära hem till middagstiden och samtalen om kvällarna hemma i deras hem. Det var fullt förståeligt. Det hände ju inte så mycket där vi bodde. Och allt tisseltassel om varandra räckte ju inte till alla dagar och kvällar. Därför var alla nya händelser av största vikt och betydelse för alla ”sonskor” Och Dig och mig emellan Gud, nog är det väl begripligt att vilken ”sonska” som helst ville få sig en titt på en tjusig vältränad flottkarl, om nu en sån kom besök? Och det gjorde det ibland hos oss både nu och då.

Ibland låg det folk överallt på nattläger med bara något enkelt under sig, och något lika enkelt över sig. Ingen verkade bekymra sig så värst över det. Senare med tiden skaffade pappa uppblåsbara gummimadrasser.
De där madrasserna gjorde att det kliade i fingrarna på mig och min bror. Det var faktiskt omöjligt att motstå den frestelsen. Det bara måste Du ha förståelse för Gud. Dom var liksom gjorda för ungars nyfikenhet och intresse för ”vetenskap”. Vi smög helt enkelt upp och drog försiktigt ur propparna ur luftmadrasserna. Vi brukade ta kuddelen för där såg det lustigast ut när huvudet sakta sjönk mot golvet. Vi tyckte det var roligt och vi åkte inte dit på det förrän alla förstod att propparna inte släpper varje natt, på alla gummimadrasserna. Och då var det bara att lubba för allt vad man var värd om klockslaget tillät det. Och sen vänta tills allt hade lugnat sig lite. Nej brorsan behövde inte sticka, bara jag. För det var mest jag som fick däng. Det fick jag därför att jag var en så oresonlig och envis liten jäntaunge. Och så är det nog än idag Gud. Det har liksom aldrig gått över.