|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Konstnär Sofia
Att springa som Forest Gump,
umgås med sagotanter och vara ute för länge.
Vad jag lekte på bakgårdar och i
gränder när jag var barn. Jag lekte inte bara i Gamla Stan,
på Söder eller i Vasastan. Hela Stockholm var som en enda
stor lekpark för mig. Med kvicka steg sprang jag mellan stadsdelarna
som en maratonlöpare i miniformat; outtröttlig. För jag
sprang för det mesta. Såg du det Gud?
Det vara bara när något fångade min uppmärksamhet
som jag stannade av helt eller delvis. Därför kände jag
så väl igen springet i filmen ”Forest Gump”.
Visste han varför han sprang; egentligen Gud? Den riktige Forest
Gump.
Jag sökte inte alltid sällskap. Ofta
gick mina stråk för mig själv. Jag ville ha det så.
Jag letade efter något. I alla årstider letade jag. Men
det var om höstarna som jag sökte mest. Vad var det som jag
letade så efter Gud?
Jag tror inte att jag fann det någon gång. Jag letar ju
ännu, men nu springer jag inte mer.
Nej, jag gick nästan aldrig som barn, jag sprang. Vart jag än
skulle så sprang jag. Sprang Du med mig, då när jag
sprang som värt?
Ibland besökte jag de små märkliga
konstateljéerna runt om i Stockholm. De tre damerna som satt
och snurrade guldtråd i prismorna till kristallkronor mitt emot
Tegnérlunden besökte jag ofta. Jag vet inte varför
dom blev så glada när jag kom. Men det blev dom.
För mig var dom som sagotanter som inte berättade några
sagor. Dom var själva själva sagan på något sätt.
Minns du att jag kände så Gud?
Nu när jag är vuxen minns jag inte vad jag tänkte då.
Men jag minns den där sagokänslan som fanns i deras lilla
ateljé. Den där förnimmelsen väcks till liv varje
gång jag ser en kristallkrona, eller när jag ser regnbågen
efter prismor på en vägg eller ett golv. Men aldrig har jag
känt det när jag sett regnbågen i skyn. Visst är
det märkligt Gud?
Tanterna påminde mig om Tant Grön, Tant brun och Tant Gredelin.
Som tur var fanns ingen farbror Blå Gud. Det hade nog stulit min
sagokänsla som jag tyckte fanns hos de tre vänliga gamla damerna.
Ibland styrde jag mina steg över Tegnérlunden
ner för Tegnérgatan, vek av åt höger på
Drottninggatan. Några hundra meter ner låg och ligger träsnidarens
ateljé.
Nu är det sen länge sonen som snidar i ateljén. Honom
känner inte jag. Men jag kände hans pappa.
Han var en snäll gammal man med förkläde i mörkbrunt
skinn och rutiga skjortor. Vad jag älskade att sitta där hos
honom Gud.
Jag kunde sitta och titta på när han snidade gubbar i sina
trästycken i timmar. För det mesta så pratade vi inte
mer än några ord i början. Sen satt jag tyst och såg
gubbarna träda fram ur trästyckena på en liten pall
som han alltid hämtade till mig. Jag tyckte det var så skönt
med tystnaden och lukterna hos honom. Sen när jag tittat färdigt
för dagen sa jag bara hej, vinkade och gick. ”Välkommen
tillbaka lilla fröken” brukade han alltid säga samtidigt
som han följde mig med blicken mot dörren. Jag stannade alltid
till vid fönstret och vinkade till honom. Och han vinkade och log
alltid tillbaka. Ja han var verkligen en snäll gammal man Gud.
Var det mörkt ute sprang jag hemåt
fortare än någonsin. Vi fick inte vara ute ensamma när
det var mörkt för mamma. Hon var så rädd att något
skulle hända oss. Och kom man när det var mörkt så
fick man sig en hurring. Inte för att hon var arg egentligen. Det
var mer av lättnad över att man kommit hem ordentligt. Men
kom jag sent så visste jag att hon skulle säga; ”Vart
har du varit jänta”? Förr brukade jag berätta vart
jag varit. Men då förbjöd hon mig att gå till
tillbaka. Det var av det skälet jag lärde mig att inte säga
vart jag varit alldeles för lättsinnigt. Utan jag sa bara
”ute”. Och det verkade som det räckte med det, då
när man kommit jag som jag skulle.
|
