 |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
En liten jäntunge som jag, att bli utbytt, och Bernt ett svin till pingstvän och vaktmästare. Som barn hade jag svårt att knyta an till människor. Jag hade en otroligt stark integritet och höll alla på avstånd. Man kunde inte klampa in på mitt livsrum och på mitt revir hur som helst. Det retade gallfebern på en del vuxna. Dom kunde inte förstå att jag inte tyckte om att dom kladdade mig i ansiktet eller att dom skulle pussas och kramas. Och så länge som jag kan minnas tillbaka i mitt liv, så knuffade jag bort dom med all den kraft jag hade. Det ogillades starkt av alla vuxna. Dom kände sig förödmjukade och försmådda; och jag, jag sågs som ett omöjligt barn. Men inte var jag omöjlig Gud. Det var andra som var omöjliga, som inte kunde begripa sig på en liten jäntunge som jag. Mamma sa ofta vid såna tillfällen när jag puttade bort för närgångna tanter och farbröder; ”Jag vet inte vad jag skall göra med den jäntan, hon är så där mot alla, hon är så butter” Då kändes det som om mamma ställde sig på de andras sida emot mig på något vis. Idag vet jag att mamma inte alls tog ställning emot mig, men jag förstod inte det som barn. Nu förstår jag att mamma skämdes för att jag verkade så ouppfostrad. Så egentligen var det sig själv som mamma skyddade med de överslätande orden; istället för att skydda mig. Men man förstod ju inte förr hur barnen formades i sin själ och i sina hjärtan när jag var barn Gud. Ibland när besökare kom till oss så
hade dom gottis med sig. Jag blev ofta utan. Dom tyckte helt enkelt
inte att det var trevligt att bjuda ett barn på godis som inte
ville kramas och pussas. Det låg ju en slags dold merit i att
barnen skulle ”älska” dessa besökare. Och att
låta sig kramas och sitta i knä och le och skratta var viktigt
och ingick i den bekräftelseritualen. Men jag såg! Jag såg
den egocentriska och påklistrade förträffligheten. Jag
tänkte inte dom orden då Gud, men det var det jag såg;
inte alla gånger men ofta. Själv tror jag att min första tid,
efter att dom stulit mig från min mamma på barnbördshuset
(BB), spelade en stor roll för hur jag senare skulle bli i livet.
En nyfödd baby i spjälsäng nästan utan någon
som helst kontakt med vuxnas, kärlek och ömhet eller ögonkontakt
gör väl inte att ett barn blir så där särdeles
kramit och gosigt. Men när jag tyckte om en människa,
när jag kände den där ömheten, då minskade
mitt revir. Min mormor var en sån person som kom mig nära.
Henne tyckte jag om väldigt mycket. Morfar däremot hade själv
byggt ribban genom att slå mig till jag kräktes en gång
på ett hotellrum när jag var i fyra femårs åldern.
Han kom mig aldrig mera nära efter det. Men mormor gjorde det. Jag vet inte vart i historien som själva bytet skedde. Men det blev en av mitt livs största besvikelser och sorger. Min mormor bytte ut mig mot min syster. Nu var det hon som fick åka till mormor, inte jag. Vi som familj var hos mormor både nu och då, Men själv åkte jag aldrig mer till mormor efter att ha blivit utbytt. Så har det varit i hela mitt liv, även
som vuxen. Nä Gud, som vuxen kommer väl inte folk och klappar
en i ansiktet eller rufsar en i håret och skall pussas och kramas.
Men den där närgångna känslan känner jag igen.
När någon bara klampar in och tror att dom bara skall få
ta för sig; objudna. Och jag måste fråga Dig, har Du aldrig haft tid med mig Gud?
|
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||
