Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Vi hade vår egen skolsal och vår egen skolbänk, och en egen ”Din klara sol går åter upp fröken”

När vi flyttat till vår stora nya lägenhet kom en ny slags frihet. Alla fick mer livsrum. Fast det är klart, det blev enorma utrymmen att städa. Men man vande sig vid det också.

I skolan fick vi en ny fröken. En religiös gammal lärarinna som ivrigt talade om Dig Gud. Om lördagarna läste hon Bibelberättelserna med en sån inlevelse att till och med killarna ville vara med och bestämma vilken berättelse som skulle läsas.
Om mornarna sjöng vi ”Din klara sol går åter upp” till frökens förskräckliga orgelspel. Jisses Gud, jag tror att till och med himlens änglar höll för öronen när hon drog igång som den värsta rocksångare. Aldrig har den orgeln pyst och klappat så förr, som den gjorde under hennes ivriga klinkande och trampande. Och vi stod vid våra bänkar och sjöng och led och sjöng och led. För Gud nåde den som inte sjöng om den där klara solen. Och Gud nåde den som klappade i takt med bänklocket.

Utanför skolsalen fanns en rad med monterade klädhängare på väggen. Där hängde man sina ytterkläder, och så ställde man sina stövlar eller vinterkängor under kläderna och gick in i strumpläst eller inneskor. Fröken stod i dörren när alla gick in och sa god morgon till var och en. Och alla måste svara med ett ”god morgon”.
Man gick direkt till sin bänk och hängde väskan på sidan av bänken i den lilla hängaren. Sen ställde man sig till vänster om bänken och inväntade fröken. När alla kommit in gick fröken bort till den gamla träorgeln som stod på snedden vid fönstret till vänster i skolsalen. Katedern stod rakt framför alla bänkar på en upphöjd del av golvet framför svarta tavlan. Därifrån hade hon järnkoll på alla ungar; både från orgeln och katedern. Ja hu Gud.
Den svarta tavlan hade ett stycke gul svamp liggande på tavelkanten. Och det låg fullt med hela och brutna vita kritor efter rännan. Kritor som vi för övrigt åt av då vi skulle pröva in till musikskolan. Hahaha, knäppungar.

Meddetsamma till höger om dörren stod ett skåp. Där förvarade fröken alla matte och skrivböcker. Där fanns också alla pennor och kautschukaskar. Det låg mycket snygg och ordnat på de olika hyllplanen. Underst fanns det som räknades som extra. Där låg lite jul och påsksaker. Jo det fanns något som alla eftertraktade lite extra där i skåpet. Det låg ark med stjärnor från Wides pappershandel där. Stjärnor som fröken satte i skrivböckerna när någon varit riktigt duktig. Jag fick inte så många stjärnor. Men man kunde nog inte få det när man sket högaktningsfullt i skolan. Ibland var det ju nästan som om jag bara tittade in för att jag råkade gå förbi. Hahaha ja vad kan jag säga Gud?

Våra skolbänkar stod på rad med två bänkar i varje länga. Bänkarna var i trä och hade en liten urgröpning längst fram ovanpå för pennor och kautschuk och en liten urgröpt rundning för bläckhorn. Bänkarna hade lock med ett utrymme under för böcker och annat som användes i skolan.

Blyertspennorna var alla gula och tillhandahölls av skolan, likaså kautschuken. Våra skrivböcker var tunna och hade en liten vit linjerad ruta på framsida för våra namn och klasstillhörighet. Ja allt material fick vi i skolan på den tiden. Det enda vi behövde göra var att ta hem alla böcker och klä dom i någon form av skyddspapper. Ja sen skulle vi läsa i dom också förståss.

Efter ena långväggen fanns en anslagstavla. Där hängde fröken upp våra teckningar. Mina brukade synas mer än de andras. Jag hade en förmåga att knyta samman färg och form som drog lite uppmärksamhet till sig. Många av flickorna gillade pastellfärger, och blandade till rosa, ljusgrönt och ljusblått och sånt. Men inte jag. Jag använde alla jordfärger med stor frenesi. Jag målade människor i olika färger och jag var inte ett dugg rädd för att måla ett illrött porträtt av fröken. Det vet jag att hon tog hem sen. Hahaha hon kanske kände sig illröd inombords för att hon var så kontrollerad den där lärarinnan. En gång frågade hon mig om jag ville bli konstnär. Och det var klart att jag ville det Gud.

På andra långsidan låg alla fönstren. Gud vilka vackra höga gamla fönster det var. Och vilka drömnischer dom hade. Vi fick absolut inte sitta i dom, men nog var jag där och smög och smekte alla dessa fönsternischernas Rolls Royce Gud.
Taket hade stora långa lampor som sken som den värsta månkväll. Inte så att det var mörkt. Men skenet var blågrönt på något vis och stack i ögonen.
Golvet var klätt i en spräcklig korkmatta. Det spräckliga var för att skiten inte skulle synas så väl. Men städtanterna gjorde ju inget annat än att skura överallt. Så så skitigt hann det nog aldrig bli.

Längst ner i salen hängde hundratals planscher kändes det som. Det var mest religiösa motiv och naturbilder, Dom var stora och hade ett grådaskigt snurrat snöre som dom hängde i. Ja salen längst ner såg ut som ett stökigt tavelgalleri. Mycket fint tyckte jag att det var. Även om jag hade en märklig lust att städa bland planscherna och hänga dom rätt på något vis. Ja Gud, jag tyckte att dom hängde fel. Jag sa aldrig något om det, men jag tror att fröken hade förstått vad jag menade om jag hade sagt något. Men jag sa aldrig något.

Ja jag tyckte om den där fröken. Hon var inte ljuvligt snäll eller så, men hon var lite mer rättvis. Hon gjorde inte skillnad på rik och fattig. Hon behandlade alla ungar lika bra eller förskräckligt om man föredrar det. Och för dets skull tror jag att hon var en ängel. Ja hon var bra den där gamla skollärarinnan. Men inte var jag så värst mycket i skolan för det. Jag gick så klart i skolan men jag smet så ofta jag kunde och vågade. Jag ville hellre springa och besöka mina gamla vänner som de tre sagotanterna och träsnidaren nere på Drottninggatan. Japp så var det Gud. Och så är det än.

(På den tiden kände varenda unge till varenda vrå av skolsalen Det var nog bra Gud. Nu är det inte så längre, men så vet inte ungarna vart dom skall eller vart dom är på väg längre heller)