|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Att gira för tricken är
ingen konst när man är en springunge, men drottningens likbår
stannade jag för.
God morgon Gud. I Stockholm var det ofta vitt
av snö på trottoarerna, på gårdarna och i parkerna
om vintrarna när jag var barn. Endast i körfälten var
det lite slaskigt brunt och uppkört. Men bara där det åkte
mycket trafik. Annars är mitt minne av Stockholmsvintrar att det
var vitt och rent Gud. Det var som det skulle vara då tror jag.
Nu är det nog inte som det skall längre. Vart detta kommer
leda till vet bara Du. Men bra känns det inte när jag ser
mig omkring. Det är som om Shakespeares ord ”Ur led är
tiden” fått riktigt fäste nu.
Ännu gick spårvagnarna i Stockholm
på den tiden. Folk åkte spårvagn när dom skulle
en längre sträcka. Annars gick man till fots det övriga
som behövdes.
Nej, jag åkte inte tricken när jag var liten så värst.
Nä, jag var en springunge. Och jag kilade livsfarligt nära
allt som kunde kallas trafik. Och inte var jag rädd, vare sig för
bilar eller för spårvagnar. Jag hade minsann lärt mig
att gira, löpa och kvickt kila undan; ofta till ilskna signalhorn
som sköt som mistlurar från allt som var mekaniskt och som
kunde åka framåt.
Vare sig tricken eller bilarna stannade för en rännande unge.
Så det gällde att hålla tungan rätt i munnen.
Vilka undanmanövrar jag fick göra ibland Gud. Men jag var
en kvick och läraktig unge på många områden.
Och att springa ikapp eller gira undan var en av de färdigheter
som Stockholms gatliv hade lärt mig.
De gamla spårvagnarna var tricken. Nu kallar man tunnelbanan för
tricken också. Men den första tricken var spårvagnarna
som åkte med sina fem linjer i Stockholm. Och taxi hette inte
taxi till vardags. Det hette droska. Men allt var och är statt
i förändring Gud.
Det mesta av spårvägarna i Stockholm skrotades i samband
med omläggningen av vänstertrafik till högertrafik tyvärr.
Och jag vet inte om det var bra eller dåligt med den där
omläggningen. Men det vet jag; att jag längtar efter spårvagnarna
och det där lite sprättande sprakande elektriska ljudet Gud.
Dom drevs ju med el och var kopplade till ”elverket” ovan
taket.
Ja, jag längtar tillbaka till tider som för länge sedan
flyktat. Det fanns något då som inte finns längre.
Det känns som om något har gått förlorat och har
bytts ut mot något som rusar framåt med ilfart; som x-2000
ungefär.
Det är inget plötsligt skifte som
skett. Nej det är mera som om jag själv plötsligt vaknat
upp i olika tider och sett mig omkring och undrat vad som har hänt?
Jag har undrat vart allt tagit vägen. Vart tog allt vägen
Gud?
Det kan ju inte vara inom mig som förändringen skett. Jag
känner ju och minns så kännande och seende. Och stundtals
är dom känslorna så starka. Så starka att det
nästan känns som om jag har hamnat i otakt med decennierna
som gått och tiden som är nu. Och jag vill inte föra
dom i takt. Jag vill inte ha den framtid som mänskligheten lever
i nu eller står inför. Men livet är nu ordnat så,
att man inte kan välja hur man vill göra med tiden som tillhör
det förgångna. Men jag saknar något från förr
Gud. Något viktigt.
Du kanske tycker det är en märklig
längtan Gud? Att längta efter ljudet av gamla spårvagnar,
att stå vid kungligheters likprocessioner eller att jag bara önskar
mig tillbaka i tiden. Kanske jag inte kan förklara så Du
förstår. Men jag kan lättast beskriva det som en djup
känsla av saknad och förlust. En djup känsla av att skulle
vilja kunna backa tiden tillbaka. Men det går ju inte. Tiden bara
går och går av sig självt. Det finns inget att välja
på, mer än att följa med eller stanna. Och oavsett hur
man väljer, så sköljs man med sin tid i alla fall. Det
är som förgjort. Tiden är som en slirig och hal backe.
Man kan inte stanna, utan man får balansera och parera och försöka
hålla sig upprätt tills man kommit ner.
En av de få gånger som jag stannade
av i springet för något i trafiken, var för drottning
Louises likbår. Det hade varit i allra högsta grad opassande
att springa då. Det förstod jag Gud. Däremot gick jag
efter sidan vid trottoaren med båren ett gott stycke. Åh
vad jag kände mig sorgesamt högtidlig den där dagen.
Nyheten hade gått ut och snabbt spridit sig via radio om drottningens
död. Oj Gud vilken sorg det var i Stockholm då. Alla sörjde
och tyckte det var hemskt. ”Sonskorna” i våra hus
och grannhus grät och tröstade varandra och var de bästa
vänner. Det kändes nästan lite mystiskt med den där
nya närheten alla emellan. Karlarna verkade också vara lite
mer allvarsamma i stundens dystra faktum. Och ”alkoholisten”
fick ta sig en fylla utan att få skäll. Ja alla var så
vänliga de där dagarna. Det var som om drottningen hade varit
allas närmast anhöriga och skulle nu sörjas av alla;
tillsammans. Men den där närheten grannar emellan försvann
senare när alla sörjt färdigt och matlagning och byk
pockade på. Då blev allt som vanligt igen. För inte
ens kungligheter rår på vardagens bestyr för överlevnad
och besvär skall jag säga Gud.
Det var nästan lite skönt när allt blev som vanligt igen.
För ingen orkar gå omkring och vara så där värdigt
sorglig och vänskaplig en längre tid.
Ja jag, jag sörjde jag med Gud. Jag kände
en sån djup sorg för drottningen. Inte för att jag visste
något vidare om henne. Nej, jag sörjde för att hon var
en drottning; vår drottning. Dessutom kan man inte vara glad när
alla är så där ledsna och förfärade runt omkring
en. Det går bara inte. Men trots att allas sorg smittade, så
förstod jag också att det var en viktig sorg. Det var ju
en sorg för kung och fosterland. Och då var man nödgad
att sörja med alla de andra för kungen, för drottningen
och för fosterlandet.
Jag stod vid Sveavägen när Drottning
Louisas likprocessionen sakta färdades mot Haga. Det kändes
nästan som om jag var med om en konungslig begravning den där
dagen Gud. Det var så högtidligt, vacker och så sorgligt.
Likbåren åkte sakta och värdigt. Det var inte som det
är nu för tiden. Numera slänger Fonus, och andra begravningstransportörer,
in kistorna i likbilarna och spränger sen alla hastighetsbegränsningar
för att slänga in liket på nästa plats. Men så
var det inte när jag var barn.
Efter hela Sveavägen följde tusentals
människor sin drottning en bit på hennes sista färd.
Männen tog av sina hattar när drottningens bår sakta
passerade och både män och kvinnor grät. Ja det var
en sån där högtidlig och lågmält värdig
gråt på något sätt.
Det stannade något kvar inom mig efter den gången. Något
som gjorde att jag blev anhängare av monarkin. Ja Gud, jag tycker
mycket om vårt kungahus; och vårt fosterland.
|
