|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Mamma får en tvättmaskin, kärringarna
äter upp alla kakorna och en vind full med gastar.
En dag fick mamma en egendomlig modernitet.
Hon fick en tvättmaskin. Det var pappa som köpt den för
att underlätta allt tvättande för henne. Det var en liten
tvättmaskin som stängdes med spjäll som liknade de små
dörrarna i mässing på kakelugnarna. Två långa
gummislangar gick till slasken; en som spottade ut vatten och en som
var fäst vid kranen och fyllde på vatten i maskinen. Kommer
Du ihåg Gud?
Vi ungar stod som ljus i köket när mamma proppade den full
med kläder och tvättade premiärtvätten. Men vilket
liv den förde. Det var som om självaste domedagen hade kommit.
För domedagen hade vi hört om i skolan.
Maskinen gnisslade, sköt och dundrade så man knappt kunde
tala med varandra. Men mamma såg belåten ut, och pappa stod
rak i ryggen som en tennsoldat och nickade nöjd och stolt över
mammas nickande.
Det var ju nu inte bara det att mamma fått en elektrisk tvättmaskin
Gud. Hon hade brädat alla ”sonskorna” med hästlängder.
Och inte dröjde det särdeles lång stund innan ryktet
hade spridit sig, och alla ”sonskorna” trängdes i vårt
kök för att se på den gudomliga husmorstingesten.
Mitt i allt tvättmaskinsdundrande kokades
det kaffe på vatten från toalettens handfatskran. Och sen
trängdes det beundrande grannkärringar runt vårat köksbord
som under glada utrop drack kaffe på fat och på bit. Flera
”sonskor” berättade att deras gubbar också gick
i tankar om att förgylla deras hem med tvättmaskiner och lite
till. Det där med lite till fick jag aldrig klart för mig
vad det var Gud. Men jag förstod att det var fler nymodigheter
som skulle komma till vårat hus.
Alla lät sig väl smaka av kaffet och kakorna av alla möjliga
sorter. Vi ungar stod i dörröppningen till köket och
tittade storögt. Inte för att alla kärringarna från
grannskapet var muntra över mammas nya tvättmaskin. Vi var
rädda för att alla dessa rundrumpade ”sonskor”
skulle äta upp alla kakorna.
Pappa som vid det här laget hade gjort sitt och fått sitt
välförtjänta beröm, gick helt sonika och lade sig
att sova en stund. Innan han försvann in i sovkammaren blinkade
han till oss. Det förlöste oss från chocken över
kakmonstren som härjade vid köksbordet. Vi gick ner på
gården för att leka i stället.
På gården stod flera ungar och tittade
förundrat upp mot vår lägenhet. För ut genom det
öppna köksfönstret strömmade ett hiskeligt dunder
och kärringkackel som ingen hade hört maken till förut.
En av grannpojkarna från gathuset undrade vad som hände uppe
hos oss. Jag svarade så oberört jag kunde; ”Dom äter
upp alla kakorna”. Och jag såg att han i det ögonblicket
förstod allvaret i det som höll på att hända i
vårat kök.
I skolan hade vi en fröken som var religiös. Hon hade berättat
för oss ungar att man kunde be Dig Gud om hjälp i nöden.
Jag tror att det var första gången jag bad en bön på
egen hand. Tyst bad jag; ”Gud kan du gömma några kakor”?
Men det hjälpte inte.
Mammas tvättmaskin gav henne en stor lättnad.
Men nu förändrades mitt liv ordentligt skall jag säga.
För genom tvättmaskinens intåg i vår familj så
blev det mycket hängtvätt. Mamma brukade lägga den i
en stor rottningkorg med handtag. Så stor att jag knappt kunde
nå ut till båda handtagen på samma gång. Den
fyllde mamma med tvätt och skickade upp mig på vinden för
att hänga upp den till tork.
Jag var så rädd att gå däruppe själv Gud.
Full av bävan och fasa bar jag korgen mot magen och med ryggen
bakåtlutad uppför trapporna. Sen gick jag så snabbt
jag kunde förbi de mörkt brunade vindsutrymmena i trä
och in i sjäva torkrummet med linor av stål. Därinne
var det kallt på ett ”kallt” sätt, och det luktade
så vindigt och annorlunda. Jag var så rädd Gud.
Mamma hade alltid varnat oss för fula gubbar, och jag var säker
på, att skulle jag stöta på någon sån,
så var det på vinden.
Nu var det ju inte bara fula gubbarna som gjorde mig så rädd.
Jag kände ju till det mesta om huvudlösa gubbar, gastar, spöken
och djävlar också. Det var det Gud. I sängen var det
ju med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på de
vuxnas spökhistorier. Men då, när jag var ensam på
vinden kändes det som om det var där alla spökena och
gastarna bodde.
Det var svårt att bära den där tunga stora korgen och
samtidigt hålla ögonen på alla mörka vrår
och vinklar. För jag förstod det Gud, att fanns det gastar
på vinden så var det där dom gömde sig.
Sen så raskt som det bara gick, hängde jag upp allt på
tvättlinorna som jag knappt nådde upp till. Det mesta hängde
på trekvart, men det struntade jag i. Jag ville bara ut från
vinden och. bort från allt otyg så fort jag kunde.
Mamma brukade förvånat fråga varje gång. ”Har
du redan hängt upp tvätten jänta?” Och jag som
lärt mig att ducka svarade; ”Ja mamma, det var lätt
som en plätt”
|
