|
Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28
Psalm 23
One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets
kevodo
Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador
halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja
Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave
your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from
home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along
the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near,
The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I
pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep,
you never do you're watching over me
|
Luciastjärnor i kattguld
är väl inget. Men en droppe av kristall, det är något
för en fågel Fenix
God morgon Gud. Nu närmar vi oss advent.
Det betyder visst ankomst. Människor har väntat på den
där ankomsten i ett par tusen år nu. Ja, jag tänkte
att Du kanske inte behöver ha någon längre ankomstbräda
nu. Utan kan göra den där entrén; äntligen.
Man har sagt till mig att Du väntar av barmhärtighet för
att alla skall få en chans. Men alla som går förlorade
för att dom väntat så länge då Gud? Och det
kommer ju ständigt nya människor till jorden. Skall Du vänta
in dom med? Ja då blir det i sig en evighetslång väntan.
Men det här är ju bara en kvinnas enkla tankar om det här.
Tankar tänkta av mig som också vet mycket om evig tid. Även
om den inte kan jämföras med Din eviga tid Gud. Det förstår
jag.
Vid den här tiden i skolan började
det säljas Lucianålar. Det var små guldstjärnor
som satt på en nål och som man skulle sätta i rock
eller kappslaget.
Stjärnorna låg i små trecentimeters djupa askar, var
ca en och en halv decimeter i kvadrat och hade ett stilrent lock till.
Guldstjärnorna var instuckna i en bit hård vit papp som var
upphöjd på ena sidan. Ungefär på samma sätt
som trottoarkanter är. Så vackert dom låg på
rad Gud. Stjärna efter stjärna. Kan du se det Gud, Du som
bor där ingen tid finns?
Det enda som störde mig och gjorde att
jag själv aldrig satte på mig en Lucianål var att det
stod ”Lucia” i relief över hela stjärnan.
Jag som var fattigunge borde väl ha nigit och känt tacksamhet
för en stjärna i kattguld; även om man hade reliefat
på den. Men icke! Jag må ha varit fattig. Men jag var inte
fattig i mitt hjärta och jag hade en örns blick och en vargs
spring. Jag vandrade ju ofta ut om nätterna i universum och umgicks
med både stjärnor och planeter. Och jag såg då
aldrig att det stod något på dom. Skulle då jag sätta
på mig en stjärna som det stod Lucia på. Nej Gud! Men
det var nu inget stort bekymmer. Jag fick aldrig någon Luciastjärna
Nej jag fick aldrig någon men jag fick
vara med när det skulle säljas Luciastjärnor. Pengarna
skulle gå till välgörenhet och människor som var
fattiga och i nöd förklarade fröken. Och mitt namn fanns
med på lappen om att sälja Lucianålar för världens
fattiga och eländiga.
Ja alla barnen skulle ju sälja. Så jag var inte speciellt
utvald eller så Gud, ändå kändes det som jag var
det för ett ögonblick. Jag hade känt sådana ögonblick
i mitt liv då och då, men nästan aldrig i skolan.
Så stod jag där i skolsalen med en ask full av stjärnor.
Men ögonblickskänslan av att vara utvald till stjärnförsäljare
visade sig bara vara ett ögonblick av under.
Jag minns att jag såg ner i asken och insåg vad jag skulle
göra. Nu skulle jag förvandla stjärnorna till pengar.
Stjärnor som var mina vänner. Jag tänkte inte själva
orden som jag nu skriver till Dig Gud, men det är baske mig precis
samma sak som jag tänkte och kände; ”Judaspengar”.
Och vem Judas var visste vi alla. Det hade den religiösa fröken
varit mycket noga med att tala om. Judas sålde sin vän för
trettio silverpenningar. Och där stod jag nu med en ask full av
stjärnor som skulle säljas…
Ja, det gick ju som det gick Gud. I en hel vecka
skolkade jag. Luciastjärnorna låg i sin ask. Aldrig öppnade
jag asken igen. Den bara låg där i väskan och blev solkigare
och solkigare, medan jag gav mig ut på strövtåg i Stockholm.
Mina sagotanter som jag tittade in till då och då undrade
varför jag inte var i skolan. Och jag försökte förklara
livets mysterier för dom. Och om hur det kan kännas att vara
en liten fattig springunge som ingen brydde sig om. Utan som bara åkte
på stryk och fick slåss hela tiden. Jag förklarade
om hur det kändes med allt ansvar hemma och min känsla av
att inte få rum och plats där andra människor befann
sig.
Ja jag sa som det var, att jag var en osynlig springunge som mest märktes
när någon var arg eller irriterad. Berättade att människors
ilska förvandlade mig från osynlig till synlig på något
märkligt sätt.
Allt det här berättade jag för mina sagotanter. Men inte
ett enda ord behövde jag någonsin använda. Det var så
märkligt Gud. Dom visste precis hur det var och hur det låg
till med allt ändå. Men jag antar att äkta sagotanter
är på så vis.
En droppe i kristall fick jag av dom när jag berättade om
Luciastjärnorna med relief. Och den droppen har jag kvar än
idag Gud. Kan Du begripa det?
När försäljningstiden av Luciastjärnorna
var över skickade fröken hem några ungar från
min klass för att dels fråga hur det stod till med mig. Och
sen så skulle försäljningen i skolan avräknas vad
gällde Lucianålarna, så att alla som var fattiga och
levde i nöd kunde få sina pengar. Och nu hade fröken
skickat två onda häxor i miniformat för att hämta
pengarna och de Lucianålar som eventuellt var kvar.
Hu Gud! Jag minns det så väl. Där stod två av
mina värsta fiender. Två rikemansflickor som säkert
hade tagit på sig uppdraget frivilligt. Jag kan än höra
rikemansflickornas näsvisa röster, som i kanon, när dom
lämnade muntligt förfrågan från fröken; ”Jo
fröken undrar hur det är med Sofia” ”Och sen vill
fröken ha pengarna och Lucianålarna som är kvar”
”Med Sofia?” Svarade mamma frågande och fortsatte.
”Det är väl bara bra med henne.”
”Ja hon har i alla fall inte varit i skolan på hela veckan”
hörde jag häxorna från blåkulla kraxa.
Jag hade åkt dit på grund av de förbaskade Lusiastjärnornas
skull. Det är ju det jag säger Gud. Man skall inte hålla
på med sånt där billigt plagiat. Har jag inte sagt
det till Dig hela tiden kanske?
Flickorna fick en smutsig och veckad ask; med
alla Luciastjärnorna i. Nålarna var lite böjda och snea
på sina håll. Men varenda stjärna fanns kvar i den
tilltufsade asken.
Häxorna tog med sig asken tillbaka fröken. Själv fick
jag så mycket däng så det säkert skulle ha räck
till för flera år egentligen. Men ja, Du vet ju hur det var
på den tiden Gud.
Att jag fick stryk kunde jag leva med. Det var jag ju van vid. Men att
rikemansungarna stod utanför och hörde på hur jag fick
stryk med käppen hade jag svårt att komma över. Min
stolthet och mitt skydd fick sig en bräcka. Men en springunge har
en förmåga att reparera sig på de mest märkliga
sätt. För det är jag Gud som är fågeln Fenix.
Fågeln som flugit genom alla tidsåldrar. Men det vet Du
Gud, det vet jag.
|
