Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Hörnet Drottninggatan-Tegnergatan

Jag kunde känna en sån där känsla av att det var jag som ägde Drottninggatan.

Folk strömmade ofta hem till oss i dagarna mellan julen och det nya året. Det var kända släktingar som kom, och folk som jag aldrig förr hade sett som kom mitt i allt julande. Då bjöds det skall jag säga Gud. Jag minns att både jag och mina syskon tyckte att både mamma och pappa var för frikostiga med både pepparkakor och annat gotta som vi hade till jul när vi fått det lite bättre.
Men kom det folk så skulle det bjudas tyckte dom. Storögda hände det att jag och mina syskon stod i dörröppningen och såg hur gästerna försåg sig, berömmande både mamma och pappa, och försåg sig igen. Gud, det är inte klokt vad dom lät sig väl smaka. Och vad dom kunde smaska och nicka nöjda.
Ibland bröt det ut våldsamma slagsmål mellan oss syskon i pur stress över att julens fröjder så glupskt åkte ner i magar på vårat främmat.

Hade besökare barn brukade jag åka på att ta alla ungar ut på gården och agera barnvakt. Det visste jag sen gammalt. Därför brukade jag försöka ta mig samman i all förskräckelse över allt gott som försvann, och försöka smita innan olycksbudet ljöd med mammas stämma. ”Ta ut barna på gårn en stund jänta så vi får dricka kaffe i lugn och ro.” Jänta hit och jänta dit, och en stund, jojo. Jag visste nog vad en stund betydde. Och lugn och ro tyckte jag att det var jag som behövde. Men det tänkte aldrig någon annan på än jag själv.

Ibland lyckades jag smita innan mammas mistlur ljudit. Då sprang jag för allt jag var värd ner för trappan i huset, och ut på gatan. Av erfarenhet visste jag att jag måste ila illa kvickt förbi mjölkaffären och runda hörnan vid korsningen lite längre ner på gatan. Därifrån kunde jag kila kvickt bort mot Tegnérlunde, passera Strindberg och ner en bit på Tegnérgatan till Drottninggatan.

Drottninggatan brukade vara upplyst av julljus. Det såg ut som himlens stjärnor flyttats ner från själva himlavalvet i juletid. I snön speglade sig det där stjärneljuset så vackert.
Jag brukade gå långsamt ner och titta i alla fönster. Det var så fint med alla änglar, tomtar och glitter. Det var aldrig mycket folk ute, så där just efter julafton, bara några ströfolk som var på väg till någon bekant eller släkting, det var allt. Därför kunde jag känna en sån där känsla av att det var jag som ägde Drottninggatan; åtminstone då när det var så där folktomt.

Min vän, träsnidarens fönster var pyntat, men han var aldrig där så där strax efter julkvällen. Jag vet inte riktigt när han kom tillbaka. Men vad tomt det var när inte han var där och satt med sitt skinnförkläde, sin kniv, träbit och sin lilla tända lampa. Det var som om en stor sorg grep tag i mig varje gång över att han inte var där för mig. För jag hade någonstans i mitt hjärta känt, att det var för min skull som han satt där och täljde sina gubbar. Likaså var det med mina sagotanter mitt emot Tegnérlunden. Ja för en stund kunde jag känna en övergiven bedrövelse över att mina vänner inte var där jag kunde nå dom. Inte tänkte jag på att dom behövde sin ledighet dom med. Jag kände bara att jag behövde dom så hjärtskärande mycket, för mitt barnahjärtas skull.
Men vid den tiden fanns dom inte där. Ensam brukade jag ströva nerför gatan lite sorgen, om än det var vackert och även om jag kände det som om Drottninggatan var min gata.

I mellandagarna fyllde jag år. Ja Gud, det gör jag ju än. Men nu betyder det inte så mycket längre. Men då när jag var en liten jänta och springunge betydde det något. Men vi firade nästan aldrig min födelsedag. Det var inte för att någon ville göra mig ledsen eller så. Det vara ju bara detta elände med att min födelsedag nästan föll samman med självaste julafton.

Visst fick jag grattis och lite extra av pepparkakor, det fick jag. Men aldrig någonsin minns jag att någon bakade en tårta till mig, eller gav mig en födelsedagspresent hemma. Det gick liksom alltid ihop med julklappen. Ja jag vet Gud, det låter som otacksamhet, men jag var inte det. Det var bara den där känslan… Du vet som jag alltid burit med mig.
Mamma sa att jag var för stor för att daltas med nu när jag var en stor jänta. Men inte kände jag mig det minsta stor. Inte var jag stor heller Gud!
Än idag har jag svårt att fira min födelsedag. Jag får nästan en känsla av att något är fel om den skall firas för mig. Det liksom går inte riktigt att få fram den där glädjen över att någon vill hedra dagen då jag blev född.