Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

Sagotanten på Stockholms stadsbibliotek var en häxa och hade lurat alla; utom mig.

Mina strövtåg runt om i Stockholm tog mig ofta till stadsbiblioteket i hörnet av Odengatan-Sveavägen. Där fanns en sagogrotta med tillhörande sagotant. Hon var fullständigt virrig och rusade runt och skulle ordna och ställa på alla möjliga sätt. Hon tyckte det behövdes. Vi var ju ganska många ungar som låg och satt där huller om buller om vartannat. Ja jag tyckte att det dög väl om man satt eller låg som man ville. Men hon drevs av nån slags ”måste sätta på rad och se prydligt ut” syndrom. Jag tänkte inte just dom orden när jag var liten, men betydelsen är precis densamma idag som den var för mig då Gud.
Sagotanten var underlig på något sätt. I hemlighet förstod jag att sagotanten var en hemsk häxa som kunde förvandla sig till en sagofe. Och jag undrade om någon annan än jag hade gjort denna omvälvande upptäckt?

Att ha kuddar i sagogrottan i stället för såna där bänkar som vi hade i gymnastiksalen i skolan, var det någon klok vuxen som hade kommit på. Det var någon som hade förstått, att skall barn lyssna på sagor så måste man ha det bekvämt. Det tyckte jag och alla ungarna var bra. Det blev så sagoaktigt då Gud. Jag vet inte om sagotanten tyckte om det så värst mycket. Hon nämnde aldrig något om det. Men att hon fått extra bestyr, det såg jag, och aldrig satte hon sig på några kuddar heller. Hon satt alltid rakt upp och ner på en trästol och såg ut som om någon hade spikat fast henne där; tills hon började läsa. Men innan hon blev som fastspikad, vimsade hon runt och härjade.

Jag brukade inte säga så mycket när hon vimsade runt. Jag brukade bara följa henne med blicken. Ja jag nästan studerade henne när hon rusade runt och ordnade och ställde med ungar och kuddar. Jag försökte fånga det där ögonblicket när själva transformationen ägde rum. Jag försökte att inte blinka. För jag var säker på, att om jag inte blinkade så skulle jag få se själva förvandlingen. Ja jag var övertygad om att det fanns ett ögonblick när hon gick från sträng häxa med lång spetsig näsa, rynkad panna och bestämd mun, till en gyllene fe med leende mun, en lagom lång näsa och glittriga ögon Men jag lyckades aldrig fånga själva ögonblicket, hur jag än lät bli att blinka. Men det var bara ett ytterligare bevis för mig på att hon var en häxa från urtiden. Hon hade trollat och osynliggjort förändringen.
Det där funderade jag många gånger över Gud. Och jag kom fram till att hon förmodligen var en ”sonska”. Dom kunde ju växla om från drakblod till ljuvlig bakgårdsfru på ett ögonblick. Det var jag mer än väl bekant med. Och ”Sonskorna” fanns ju överallt, så det var nog bara naturligt att Stockholms stadsbibliotek höll sig med en egen ”sonska” också. Fast den här var mer åt det häxiga hållet. Eller hur Gud, det låter väl rimligt?

När jag slagits med drakar, blivit vän med troll i skogen, varit den godaste och vackraste av dem alla och när jag ridigt med prinsar, blivit kysst av den modigaste av pojkar och till och med blivit gift och flyttat in i slott, så var det dags att springa hem.
Färden hem gick nästan alltid upp för den brantaste delen av Observatorielundens backe. Det gick inte med bästa vilja i världen att ta trapporna som de andra barnen. Uppe på krönet sprang jag förbi stjärnobservatoriet, genom parken bort till Drottninggatan, och vips några kvarter bortom Drottninggatan så var jag hemma på min gata. Snabbt brukade jag kila med skorna av uppför marmortrapporna i huset som låg över gården. Det var så svalt och mjukt mot fötterna. Sen rykte jag upp dörren till vår lägenhet och rusade in i hallen. Sen stod jag alltid där ett ögonblick med röda kinder och hämtade andan.
Det var ju så med mig Gud, att jag aldrig gick in genom dörren hemma, jag rusade in och tvärstannade först i hallen. Mamma brukade jämt fråga; ”Vad springer du jämt för jänta”? Men vad svarar man på det när man alldeles nyss umgåtts med sagoväsen och blivit kysst och gift och allt.

Vid middagsbordet ville jag ibland berätta om vad jag hört om i Stadsbibliotekets hemliga vrår. Men det var ingen som ville lyssna. Pappa pratade bara om bilar, och mina syskon bara bråkade och spillde ut mjölk. Och mamma, hon pratade bara om disk och att skura golv.
På ett sätt var det nog bra att ingen ville lyssna. För någonstans inom mig så förstod jag att mamma aldrig skulle låta mig umgås med häxor. Dessutom kokade den förklädda sagotanten säkert otäcka brygder på grodlår och spindlar och sånt där. Och som alla häxor stal hon också säkert något barn och for till Blåkulla emellanåt. För mitt inre kunde jag se hur ”sagohäxan” stod och rörde ihop något hemsk i en stor svart kittel, med vårta på näsan. Sånt där hade man ju hört talas om. Och något sådant umgänge skulle nog aldrig mamma gå med på. Det var nog bäst att mamma aldrig fick veta något.
Ibland kikade jag bort mot diskbänken för att se hur stort berget av disk var. Och det var alltid stort. Då och då minns jag att jag tänkte, ”när jag blir stor skall jag aldrig diska eller skura”. Jag skulle bli häxjägare. Minns Du Gud?