![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Hippietiden var över, vänstertiden
var också över. Om jag nu kan kalla det sistnämnda för
”en tid”? Men det kan jag nog. Men att arbeta var nödvändigt. Jag valde nattvak. Då fick jag sitta ensam för mig själv på somliga ställen. På andra ställen jobbade vi i mindre team. Men bäst var att få sitta på enskilt rum med en person. Då kunde jag läsa ifred, eller småprata med den som jag vakade över om viktiga ting. Ibland känner jag fortfarande en viss förvåning över vilka förtroenden jag, en främmande ung kvinna, fick i både stort och smått. Och oj, det är inte klokt vad vi människor kan ställa till det hahaha. Ja, jag tyckte det var skönt att höra om hur många hade gjort helt galna saker i sina liv. Det kändes så mänskligt och gjorde att jag såg en människa som hade levt ett liv; inte bara en person som strax skulle dö. Det blev så fördjupat på något sätt. Det gjorde också att jag kände det som om mina egna misstag och tillkortakommanden inte blev så märkvärdiga; och det var dom ju inte heller. Det är ju bara sånt där som vi människor tror därför att vi ser oss själva som så viktiga. Och det sistnämnda stämmer ju, alla är viktiga. men vi har en förmåga att tro att våra liv är viktigare och syns mer än andras, hahaha. men så är det ju inte. Någonstans inom mig tyckte jag om att sitta hos människor som levde sin sista stund på jorden. Det kändes ibland så högtidligt och som om jag var med om något stort. Och så tänker jag fortfarande om döden. Att det är en stor händelse för de som skall gå in i det eviga livet. Och det är en stor händelse för de som blir kvar här i sorg. Ja döden är verkligen en märklig gäst i våra liv. Få människor bjuder honom in. Han kommer objuden för det mesta. Men ingen människa, inte en enda kommer att slippa att få besök av honom som vi kallar döden. Nu gestaltar jag döden som en person. Det tror jag nu inte att han är. Jag tänker mig att döden är en händelse som vi alla kommer att få uppleva. Vad som händer sen? Ja jag skall för min del gå in genom pärleporten, sen får vi se vad som händer efter det. Och det är några saker jag skulle vilja prata med Dig om Gud och reda ut. Jodå, så är det. Jag vill ju inte gå omkring och vara sur och tjurig i all evinnerlig tid heller. Sen vill jag ju vara i Din närhet i evighet sen också förstås. och Du har ju låtit mig se sällsamma ting Gud. Och ljuset, Du har låtit mig se Ditt ljus. Ljuset som omsluter allt. In i det ljuset vill jag, för att jag vet att Du finns där. Somliga nätter var allt bara tyst och stilla. Och Du får förlåta mig Gud, men jag vet inte hur många gånger som jag somnat en stund, ajajaj. Ibland fick jag skäll, med rätta. Men på andra ställen la vi oss alla att sova en stund. Då var det OK, hahaha. Måste få skvallra lite om ett ställe. På operation bäddade vi i personalrum och på bårar med filt och kudde. När larmet gick om akutoperation så rusade alla runt yrvakna för att ställa i ordning för operationen. Idag känns det inte riktigt bra det där. Men det fungerade så då. Hur det är nu har jag ingen aning om. Men folk är väl fortfarande trötta om nätterna kan jag tro. Annars satt jag och läste. Jag läste
om indianerna i syd och Nordamerika, och deras syn på livet, döden
och allt som finns där emellan. Jag läste om samernas urgamla
tro. Jag läste Kabbalah och om de himmelska vagnarna. Jag läste
allt möjligt om örter och kloka gummor; och om gubbar med
för den delen. Jag läste Tibetanska dödsboken och förstod
då, att demoner finns. Jag läste om alla möjliga gudar
och vägar och om hur jag skulle nå fram till dom. Jag är själv en kvinna, men jag har mycket svårt för en viss typ av kvinnor. Och på sjukhusen vimlar det av sådana där damer. Huuuu. Då blev meditation ett bra sätt att slappna av tyckte jag. Därför var det inte ett stort steg för mig att ta och börja ägna mig åt transcendental meditation, TM, som fördes ut i världen av Maharishi Mahesh Yogi. Ja vad kan jag mer säga Gud, än att när jag fått mitt mantra, så satt jag sen som ett pucko och rabblade och rabblade det där mantrat. Hahahaha Men jag rabblar inte så värst längre Gud. Inte på det sättet i alla fall. Jag brukar, om jag rabblar något idag, rabbla ”Herren är min Herde” och det känns skönt kan jag säga, att ha bara en Gud. Väldigt jobbigt med alla miljontals gudar som man annars måste hålla reda på. Nej, en gud räcker för mig.
|
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||