 |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Den enda livssyn som jag egentligen kunde ta till mig av allt det där, var indianernas tankar om livet Mycket av den musik som kom på 60-talet
gick oss hippies förbi. Jag visste väl vem Elvis var och Tommy
Steel och många andra, of course. Men det hade liksom inte riktigt
passat in i mitt liv, eller i det liv jag levde. Vi hade ju rökt
och lyssnat på psykedelisk rock, folklore, protestsångare
och såna; och dessutom skulle vi ju förändra världen,
hahaha. Och det kan jag säga med en gång, att man inte kan
röka till Elvis och samtidigt ha såna visioner som jag/vi
hade. Det bara går inte. Jag skrattar lite för mig själv.
Men vi hade så djupa och längtansfyllda drömmar, och
jag älskade verkligen allt i mitt liv. Vilken människa kan
klandra mig för det? Nej inte ett ögonblick ångrar jag
något av min tid som hippie. Tvärtom, jag skulle göra
om det om jag stått inför valet idag. Under den tiden när jag jobbade nattvak, läste jag in skolan lite i taget. Jag tränade karate, men bytte till ninjutzu för att få ett annat tempo, och för att få med mystiken. Jag gick på mystiska ockulta möten i gamla källare i gamla stan. Jag gick på seanser och märkliga föredrag. Jag mediterade och läste allt jag kom över av märkliga religiösa tankebyggnader och mystiska skolor med magiska initiationsriter. Jag reste utomland på ekistiska möten och workshops, fulla med folk från Indien. Detta Indien! Det är något med detta land. Ja till och med Beatles åkte till Indien; dit till M. M Yogi. Allt det här var spännande men kändes tomt och innehållslöst på något vis. Jag sökte ju Gud. Jag kände att mina svar fanns där hos Honom just. Jag vet inte varför jag kände så, men jag gjorde det. Jag hade ju ingen egentlig erfarenhet av Gud. Inte mer än intensivt troende skolfröknar; som snabbt kunde förvandlas från ängel till djävul; ja på ett ögonblick faktiskt. Och det var ju inte meriterande för Gud precis hahaha. Ja jag sökte i allt och överallt. New Ages hade börjat bli ett begrepp och jag var mitt inne i detta. Men… Den enda livssyn som jag egentligen kunde ta till mig av allt det där, var indianernas tankar om livet, naturen, döden. Det var så ärligt och genuint. Hos dom fanns inte det religiösa tankemönstret, modernt och just fött. Det var urgammalt och var en del av deras livsstil. Det var det som jag tyckte så mycket om tror jag. Att dom levde som dom lärt, och talade utifrån den lärdomen. Tron var en del av deras liv, inte bara en tillfällig nyck. Deras sätt att bo på och deras sätt
att klä sig påminde mig om hippielivet. Deras fredstänkande,
piprökande och deras närhet till naturen gjorde det också.
Dom var helst enkelt naturens egna hippies. Jag är ännu förtjust
i naturfolken. Ja minsann, det är jag. Som hippie hade jag varit del i en grupp, nu var jag inte det längre. På jobben jag hade, drog jag mig för mig själv. Likaså på vuxenskolan som jag tragglade mig igenom. Jag visste inte vad jag skulle tala med dom andra om. Inte för att jag hade några andra och bättre samtalsämnen. Men jag visste verkligen inte vad jag skulle tala om. Visst stod vi och pratade lite på rasterna. Men det blev inga samtal som stannade kvar som en undran eller fundering. Jag bar fortfarande mina hippiekläder. Jag älskade dom. Senare skulle det komma en tid då jag bara bar svarta kläder. Men det är en annan historia.
|
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||
..
