Letters to God

Index-Home Everyt.w. be transl. into eng

Breven till Gud 1-100. letters

Breven till Gud 101-199. letters

Breven till Gud letters

Barndom och Stockholmsbreven

Nattbreven. letters Ungdomsbreven letters Den långa vägen letters Tidningar; News från hela världen Newspapers; Worldwide News Bloggbrev o Community.letters

Att med bilder och musik beskriva känslor... Music .

Turisttips i Israel

Tavlor Paintings

Dikter Poems & paintings ..

Recept från Israel, M. Östern .

Lite om mig about me

Tips Länk o hems. Links and webrings

Sagobrevet till dig.

Hakadosh Baruch Hu He- A garden filled with angels and hearts; and my wish for you

Jesaja 41:10
Romarbrevet 8:28

Psalm 23

One thing have I asked and it I seek
your dwelling in me your giving me a spirit
one thing I cried when I remembered myself
for then when I prayed I lacked nothing
and now that I desire nothing
everything is trampled in me please be gracious to me and pity
bless my days purify them
raise them like a daughter crying over the apple of her eye
please if you can.

By: Haviva Pedaya; Israel

Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo

Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu, ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Jimloch Adonaj leolam, Elohajich tsijon ledor vador halaluja
Kuma Adonaj vejafutsu ojvecha, vejanusu mesanecha mipanecha.
Halaluja
Ki vecha levad batachnu, melech El ram venisa adon olamim
Halaluja

Dear Angel
Dear Angel Dear angel ever at my side, how lovely you must be, To leave your home in heaven to guard a child like me! When I am far away from home, or maybe hard at play, I know you will protect me from harm along the way. Your beautiful and shining face I see not, though you're near, The sweetness of your lovely voice, I cannot really hear. But when I pray you're praying too, your prayer is just for me. And when I sleep, you never do you're watching over me

..

Gud, vart under samtalets gång förvandlades mitt barn till en cellklump och ett ”det”?

Drottninggatan är min gata. Kunde jag köpa den så skulle jag göra det. Men inte kan man köpa en hel gata, det går ju inte Gud. Det kan man bara göra i monopol. Men om jag kunde få bo där; en bit upp mot blå tornet så skulle jag inte säga nej till det. Ja, varför inte i en vacker våning i självaste blå tornet Gud. Det kan Du unna mig tycker jag. För det är ju den övre delen av Drottninggatan som så djupt sitter i mitt hjärta.
Ibland när jag går där (även om det inte är så ofta just nu) så kan jag känna ett sånt vemod och en sån längtan. Många gånger har nog människor undrat över kvinnan som sakta gått fram och tillbaka mellan träsnidarens fönster och hörnet Drottninggatan Tegnérgatan; ibland djupt försjunken i tankar och ibland förundrat tittande på allt det nya som kommit till.
Ja inte vet jag vad det är Gud. Men den där gatstumpen griper så tag i mig. Det är som om hela mitt liv är koncentrerat till den där platsen. Kan Du förklara det för mig? Vad är det som drar mig så just dit? Och skulle du som läser det här kanske ha sett en kvinna som gått den där stumpen fram och tillbaka som en lunatic, så är det bara jag som vandrar i mina älskade barnaspår och minns och saknar.

Trots att jag var mitt uppe i smeten i alla möjliga sammanhang kände jag mig alltid ensam. Aldrig fastnade eller stannade jag i en speciell grupp. Jag var som vinden som blåste mellan den ena tokiga tankebyggnaden efter den andra…
På nattjobben satt jag mest med människor som var döende. På lediga eftermiddagar, kvällar och nätter rörde jag mig i kretsat som drack öl och vin. Vi sökte alla något utanför våra liv. Helst då genom mystiken. Vi ville få en fingervisning till hur vi skulle leva. Vi ville få se tecken och under för att säkert få veta, att vi var på rätt väg. Ja Gud, vi sökte verkligen efter en mening med våra liv. Vi ville få svar på varför vi var till och vad våra liv skulle vara bra för. Vi sökte meningen; i alla fall gjorde jag det. Jag fann aldrig någon egentlig mening, hur jag än sökte eller vad jag än var med om. men jag kände att det fanns ett syfte.

Någonstans inom mig känns det fortfarande som om det finns ett skäl till varför vi människor lever våra liv här på jorden. Ibland har jag tänkt att kanske livet i sig själv är meningen. Men på något sätt känns det för futtigt. Det är ju mest kamp och strävan, så jag vill helst att det skall finnas ett högre syfte till att jag är till. För så där särdeles kul är det ju inte alla dagar…

Har Jung rätt Gud? Är vi alla förknippade med varandra som han beskriver. Då när han jämför människor med öar som vid vattenytan är skilda ifrån varandra, men på botten är förknippade med varandra i ett enda stycke? Gud är människan inte enskilda varelser? Är allt sammankopplat med varandra av Dig på ett sätt som vi människor inte förstår just nu?

Jag har tänkt mycket på det i samband med det fruktansvärda jag gjorde. Jag tänker på det därför att jag dödade mitt eget barn; jag har ju gjort abort.
Jag gick till mödravården och sa att jag var med barn och att jag ville ta abort. På den tiden var man tvungen att prata med en kurator på sjukhuset innan den här typen av ingrepp gjordes. Och när jag pratade med henne så hette det i början att jag var med barn. Men under samtalets gång, förvandlades det där barnet till något annat. Helt plötsligt var det en grupp celler som delade sig, och kallades för ”det”.

Gud, vart under samtalets gång förvandlades barnet till en grupp celler? Hur kommer det sig att barnet jag bar på hade blivit en cellklump? Visserligen kändes det bra att ta bort ordet ”barn”. Jag skulle ju ta bort detta ”det”. Men det var ju ändå ett barn; mitt barn som jag bar i mitt moderliv, under mitt hjärta. Jag tänkte inte på det på det viset då. Men jag tänkte på det senare när jag läste Eva Ströms dikt, där hon beskriver hur man aborterar barnen och skrapar och krafsar ut dom i rondskålar av stål. Då först förstod jag. Innan hade jag ju känt en stor lättnad över att inte ta mitt ansvar. Men då när jag läste hennes dikt förstod jag vad jag gjort. Jag hade mördat mitt eget barn!

Jag och sjukhuspersonal hade kallat barnet för en cellklump; som en cancertumör ungefär. Vi hade bytt ut ordet ”barn” på samma sätt som när man bytte ut ordet ”kalhyggen” mot ”föryngringsrutor” Det hade man gjort därför att man vet, att om man byter namn på något, så blir tankarna annorlunda också. Det är som om våra tankar styrs av ords betydelse. Ja ordens kraft och makt är enorm. Det vet jag om nu. Mitt barn var inte ett barn längre, utan en cellklump; ett ”det”
Sen dess har jag undrat om detta barn, som kanske var bestämt från himlen, sitter där och väntar på en förklaring från mig; mamman. Gud, vad skall jag då säga? Det, det har jag funderat på en del. Men jag har inte funnit något bra försvar för min handling. Ja, så är det Gud.

Under min ungdom hette det att kärleken skulle vara fri. Det var nästan som ett slagord bland många andra slagord på den tiden. ”Make love not war” hade verkligen fått en enorm genomslagskraft. Men jag tycker idag att det rimmade illa med att jag stod emot krigen i världen, men dödade mitt eget barn. Konstigt…