![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Från forsande bäckar har jag hört näcken spela när jag vandrat där förbi Något väckte mig i natten. Var det Du Herre? Jag hörde som om en röst ekade från avlägsna och förborgade fästen: ”Vem är du?” Orden kom så kraftfullt så att jag vaknade med orden; ”Herre, vem är jag?” på mina egna läppar. Herre vem är jag? Varför är jag till? Jag gick en stund i skogen tidigt i gryningen.
Det är så vackert att vandra bland gran och fur, mossbelag
sten och viskande löv. Ändå är det är något
med skogar som får mig att längta så gruvsamt. Jag
vet inte efter vad, men det är starkt förknippat med den hemliga
källan. Källan som saknar botten, den som ligger i gipen mellan
berget och skogen. Herre, vad finns i den källans djupaste rum?
Varför söker jag så enträget och så envist
att finna dess bottenlösa hemligheter? Från forsande bäckar har jag också hört näcken spela när jag vandrat där förbi. Och jag såg honom en gång med sin fela och nakna kropp, sittande på en klippa i det brusande vattnet. Men näcken är skapad för att sitta i de vilda och spela på sin fela. Det mytiska och sagolika har ordnat det så. Därför kunde jag med lugn i sinnet sitta en stund och lyssna när han drog sin stråke över felans strängar. Så vackert och förunderligt han lyfte tonerna upp och över forsens brus. Det var som om tonerna föddes vid hans spel och sen levde sina egna liv. Fria att dansa över vattnen och in i skogarna genom lövverk och tunga granars grenar. Så sällsamt du skapat skogens sägenomspunna varelser Herre. Mina tankar går ofta till folksagorna när jag vandrar genom salar av löv och gröna granar med ljuvligt doftande kåda. Berättelserna om skogsrån och andra sagolika och trolska väsenden som, enligt så många sägner, bor i djupa skogar och i berggrunders grottor. Ja många är de som bär vittnesbörd om skogars skygga mytomspunna varelser. Så skygga att man inte helt i det naturliga kan se dom. Endast en människa med ett öppet hjärta får gästa deras gröna gemak och bergafolkets grå salonger. Så ser jag på skogen; som en saga av skönhet och prakt. Jag behöver aldrig vara rädd, jag vet att änglar från himmelen går med mig. Endast vid källan måste jag vara vaksam så att jag inte lockas ner i dess djup. Förundrad kan jag sitta vid hennes sida och tråna. Men det är allt Herre. Sången jag hör från dess djup är likt sirenerna sång som lockade Odysses mot ön. Därför vilar jag tryggt i min förvissning om att aldrig följa en ljuvlig sång vid någon källa i någon skog. Vid stigars början och vid dess slut stannar jag alltid. Jag söker tecken på Din närvaro Herre. Ibland tycker jag mig ha sett något som inte har varit av det vanliga slaget. Men det har försvunnit lika snabbt som det glimtat fram. Men likt Moses som fick se en skymt av Dig på ryggen. Så har ock jag fått skymta Dig en aning, då när min sikt varit skymd av tårar. Det har jag känt i mitt hjärtas djupaste gömmor. Herre, Håll mitt hjärta alltid nära Ditt hjärta. Så nära att jag kan höra Dina hjärtslag för mig. |
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||