![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Människan är som skepp som seglar på vågorna i det stilla och i de rasande stormar. Solen går upp tidigt nu Herre. Det är en skön känsla när ljuset återvänder om vårarna. Överallt ser jag hur livet återvänder om än försiktigt. Trädens knoppar har under en tid långsamt byggt upp sitt självförtroende och kommer vilken dag som helst att explodera ut i jubel över vårvindar och himlens strålar av ljus. Är det samma sak med oss människor Herre? Livet har sin gång. Naturen kan inte välja som vi människor. Kanske den hårda vinden kan få naturen att vänta en stund i tiden. Men sen måste livet bryta igenom, och blommor kommer blomma och träden kommer stå klädda i sin gröna sommarskrud. Men vi människor som har ett val kan inte, som naturen, låta allt blomma ut bara för att årstider lockar. Vi människor som har möjlighet att välja kan stanna i ”vinterskrud” eller i outslagna knoppar. Herre, var det menat att det skulle vara så? Jag tror inte det, ändå kan jag inte låta bli att fråga Dig. Herre, jag är en kvinna som vandrar bland stjärnorna. I en outgrundlig tanke om Dig söker jag inte bara Dig, utan också svaren på alla mina frågor. Förr frågade jag Dig om hur det var beskaffat med alla dessa ord. Det gör jag inte längre på samma vis, även om frågorna kvarstår. Nej nu söker jag verkligen Ditt hjärtas djup och Din tanke och Ditt syfte med oss människor. Herre, vad är Ditt syfte med mig, en enkel kvinna? Vad har jag som kan tillföra något i Dina himmelska salar? Hur skulle jag ha något att tillföra Ditt hjärtas allra hemligaste gömmen? Ja sånt funderar jag mycket på. Förr sökte jag Dig i andra människors
ord, det gör jag inte längre. Nu lyssnar jag hellre till vindens
tysta viskning. Lyssnar efter om Du skall tala till mig genom vindarna.
Naturen är satt att växa på
en fast grund. Men människor är som vilsna skepp som följer
vågorna i dess lugna bris och dess rasande stormar. Ja vi människor är som vilsna skepp
eller som irrbloss, så tänker jag. Och håller jag kvar
den tanken ett ögonblick, så vet jag att det är så,
att många människor irrar runt på främmande hav
ibland; precis som jag. |
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||