![]() |
|||||||||||||||||
Jesaja 41:10
By: Haviva Pedaya; Israel
Kadosh, kadosh Adonaj tsevaot melo chol haarets kevodo Mimekomecha malkenu tofia, vetimloch alenu,
ki mechakim anachnu lach. Mataj timloch betsijon bekarov bejamenu leolam
vaed tishkon. Titgadal vetitkadash betoch Jerushalajim irecha, ledor
vador ulenetsach netsachim. Veenenu tirena malchutecha, kadavar haamur
behire uzecha, al jede David meshiach tsidkecha.
Dear Angel |
Jag har talat med Dig om det förut Herre. Men visst är tiden ur led på många sätt? Frusna sjöar har sen länge tinat upp nu Herre. Vågorna är åter fria att klucka emot bryggor och klippor. Vid vattenbryn kämpar åter vattnen med att skilja sig från stränder, vikar och vid skär. När jag ser det, då tänker jag på dagen då Du skiljde land från vatten. För evig tid är de satta att kämpa emot varandra och bryta linjen mellan land och hav. Förutom om vintrarna, då dom binds hårt till varandra med kalla bojor. Ute är det mist och tjocka sen ett par
dagar. Våren som kändes så nära drog sig tillbaka.
Vintervindar drog åter in över natt och dag och trängde
bort både ljus och solsken. Egentligen är inte det så
konstigt, det var ju våren som var kommen tidigt i år. Idag talar många om klimatförändringarna.
Är det något vi kan göra; vi människor. Eller har
det gått för långt och för djupt. Kanske är
det ett profetiskt skeende, då är det inget vi kan göra
längre. Herre, kan vi göra något för att hjälpa
vår jord och dess djur? Finns det en annan väg så att
vi kan rädda hela Din skapelse och de människor som vill?
Ibland har jag tänkt att räddningen finns på ett djupare ej synligt plan? Det är inte en främmande tanke för mig. Att Du förberett vägar och stigar där den som går där fram, är ledsagad av änglar, sända av Dig. Det är därför som jag söker stigarna. Det är därför jag vandrar bland stjärnorna och lyssnar efter Din röst. Ja jag går dit där människors glam och rop inte hörs så tydligt. Herre ibland är kylan så kall i människors
byar och städer. Det är som om någonting frusit fast.
Är det med människan som med vattnen och jorden? Är vi
satta att kämpa som land och hav för att få förbli
fria? Är kylan jag skönjer bland människor som bojorna
som binder vatten och land samman i isigt frusna vintrar? Ja jag vet
inte om det är så, men jag vet att människan är
satt att kämpa, kämpa med ljuset emot det mörka. Men
om allt fryser fast, klädd i en vinterskrud av vinteris, hur skall
vi då kunna skilja mörkret och ljuset åt? Hur skall
vi då kunna skilja våra hav från land? |
||||||||||||||||
|
S W © Sweden 2005
|
|||||||||||||||||